Aftonbladet – 28 september 1874, sida 3

stämning. Y1 meddela här löjtnant Fayer: Upp! I sofvande — två björnar! EA De äro expedierade — och åter lägga vi os till ro i cellerna. Men ännu fortsätta vi en stund att läsa hvad vi börjat: Rohlfs Afrika. Det i naturdrag, som här i isen starkare uppröra fan. tasien, än någonstädes eljest. Så läsa vi då om: Den herrliga alln af brödfruktsträd, den evigt saftgröna mattan af bahamagräs, på hvilken tama gazeller tumla om — i bakgrunden de Spel lagunerna, begränsade af... u i midnattens djupa ensamhet likasom ilai en jernskodd jättespindel öfver däck, träväggen tätt invid örat knakar — isen rör sig således! .. en palmbevuxen sandgördel, i det vida fjerran den dånande sandrefveln, och på andra sidan på den oändliga oceanen de stolta trema. stare, som föra sina laddningar... Ha! Redan spindeln igen, men nu brakar äf. ven fartygets ofantliga resonansbotten, och likasom så ofta förut ropar nu vakten sin rapport ned, att allt rundt omkring är i fruktansvärd rörelse. Det är ett evigt: Skynda på, ty er let. nads slut stundar! Och åter, likasom så många gånger förut och efteråt, springa alla NV ur sängen, kläda sig hastigt, fatta den alltid fyllda räddningssäcken, ladda bössan och stå derpå färdiga på däck. Detta polarnattens kolmörker — outsäglig fasa hyser det, orörligt, ar se sa för ögat! ndast för örat uppenbarar sig ett språk — det är fruktansvärdare än hvarje annat, som någensin såtter luften i rörelse, ty likt ursinniga vid: under bekämpa elementen hvarandra. Å Vill man nu följa förloppet af en nattlig is pressning, så måste man, då en lykta ingenting upplyser, antingen se med det inre ögat elle föreställa sig, att man har månens periodiske ljus. På hösten, då isfälten endast voro hälfter så digra, ännu icke så täta och skarpt klingande. då upphof sig dess rörelses allarmrop ännu : djupa toner, men med kölden har nu dess rase rivrål tilltagit. 7 En kokning och ett brak i isen hade kallat be: sättningen på däck. Närmare hade emellertid den brusande rörelsen kommit. Der borta, ej långt från fartyget, höjer sig nu en a snö vägg öfver horisonten; dess rörelser fortplants sig i ryckningar äfven på vårt isstycke, och lika som före en jordbäfning väckande oss ur der pe an sömnen, bebåda de farans omedelbars närhet. Allt närmare kommer klingandet och brusan det, likasom om tusen lievagnar ilade fram öfve! ett slagfälts PR upphörligt tilltage: tryckets styrka; redan ör isen tätt under os: att gunga, att klaga i alla tonarter — till er början ännu såsom hvinandet af ett moln af pi lar, derefter brusande, dånande med de högst: och djupaste stämmor på samma gång, och tju tande allt vildare, lyfter han sig, spränger ikon centriska remnor skeppets omkrets och uppstap lar styckena, sl , En fruktansvärdt kort rytm i dess pulserande vrål förkunnar derpå kraftens högsta spänning — och med ängslan lyssnar fartygets befolkning på denna välbekanta rörelse. Derpå följer ett brak, och flere svarta trådar irra utan val bort öfver snön. Det är nya remnor i den omedelbaraste närheten, hvilka inästa ögonblick redan gapa ut som afgrunder. Ofta är härmed kraften bruten. Med doft brak störta de uppstaplade massorna i hop, likt en nedra. sande stad, derpå hviska de ännu i afbrutna pauser, slutligen synes lugnet återstäldt. Men i dag var detta endast begynnelsen, och likasom efter att ha hemtat sig till ny, större kraft börjar ännu fruktansvärdare ett andra, tredje, fjerde anlopp. Lösta äro väl-redan frostens skyddande band kring fartyget, men ännu omgifves det ej at några berg. Åter höjer sig isen. Från omfånget af vårt lilla, blott i sin tjocklek mer mäktiga isstycke (trettio fot) lossna nya massor, lodrätt svinga sig deras skifvor ur hafvet, ett oerhördt tryck hvälfver dem tillsammans till onaturliga hvalfbågar, ja. i kupor höja sig fälten — ett hemskt bevis på isens otroliga spänstighet. fverallt brottas nu kristallskarorna, och mellan deras särskilda delar böljar vattensvallet in i de nedpressade kittlarne, berg stampa sönder sig och ramla, och snöströmmar flyta ned från sina gnislande branter. Fåfängt sätta de sin kraft mot ännu obrustna bergs påträngande följe! Hvar är nu döden? Allt lefver! Der ligger en flere vintrars isstycksveteran. Likt en jätte i denna strid svänger han sitt tandade, många famnar djupa hjul, och i fruktansvärda rotationer krossar han sina svagare obe nar. Men tillsammans med alla andra dukar han åter sjelf under för det väldiga isberget, isvarelsernas Leviatan. Ty utan att låta hejda sig af det brusande kaos. borrar denne sig väg genom falangen af sprattlande pygmåer, stamande sönder allt, som vågar trotsa honom. Ve et fartyg, han möter. Sönderbrytande, splitt rande tågar han fram. Vallar af högt uppsta lad is tränger han hopande framför sig, lil bränningens skum, och en ström af söndersmulad is kringflyter hans kropp, och såsom rök mot himmelen bär vinden honom! Och i detta virrvarr ett fartyg! Det slingrar sig i sitt qval, sänker och höjer sig, och millioner spindlar rassla på dess däck. Men fasansfullt är ispressningens uttryck, när hon kramar safhållarne-, fotstjocka ekbjelkar, platts, och ER sjelf tjuta. Ett odjur med lif är det då, och dess klagoläten stiga darrande uppåt — till allt högre toner, likasom till bekännelser, som pinbänken framtvingar. Och menniskorna på det, vid 30 till 40 grader Reaumur under noll, hundra mil aflägsna från hvarje vän, som kunde utsträcka sin befriande hand åt dem — menniskorna, de ha på länge icke arbetat mer, och blott i sin själ kämpa för sitt lif. Icke längre sy de ihop isen med tåg, blott till en början löpa de någotom hvarandra, ila med lyktor till remnorna, till dess den rundt omkring sönderbristande isen börjat strypa sjelfva fartyget. Då se de R och vänta, Den enes ve andres dystra fattning i anletsdragen, bådadera fördöljer natten. Ohörbart förklinga ord, endast rop äro ännu begripliga, Båtar, slädar, tält, proviant, vapen, allt är i beredskap, i fall fartyget remnar. I beredskap för en räddniug uti söndersplittringens rike? Nej, ingen tänker och ingen tror derpå, och ingen förnekar högljudt möjligheten. Med rysning och med förundran öfver det motstånd, som ett ringa menniskoverk förmår göra, känner man fartygets ristnin ger väntan att det skall spricka. en hvart skall fartyget Ägna a stiga? Redan står det på ett berg — skall det icke kantra? Och åter omvexlar taflan, alla andas på nytt och huru förändradt, huru främmande stirfar allt emot oss. Några minuter ha varit nog, att af en slätt skapa ett virrvarr af bergskedjor, hvilka, likasom slungade upp af Plutos krafter, besatta med kratrar, öfverallt omkring sträcka sina vilda klippor, Borta äro gårdagens jemna snöplaner, de afrundade vallarne, desnöbeströdda kollarne med sin i hvarandra flytande utjemningstendens, vindarnes mödosamma verk, Med spilror är de all öfversådd, och i upp: stående rader ligga de fallne, ty likasom imsy. olernes drabbning fans det iöko UtryMme att alla till marken. Öfver allt gapa furska sår. byottytor aå blågrön is, och alfgrunder öppna sig mellan dom, ur hvilka det dystra hatvet Mick ram. : Rasat ut har den gripande striden, hemskt lugn följer, ty i hvarje öganbliok kan striden åter flamma upp. Blott här och der jämrar sig ännu en isvalj bller ligger i ryckningar, gnäller en mus och raslar ned, aller instörtar ett torn, hvilket lå; NL På kanten af två isstycken, om ee dritva ct Derpå a det småninom lugnare, oci erfunnen tyckes ji i ye ve fsens öde rike, nå esse Otaliga skjuta då kristallväggar, pyramider djerft upp i luften, nya kanaler tel sjöar öppna sig, skiljande de utmattade skarorna; pre brusa nu bort med sina frusna lemmar. Endast fartyget frigifva de icke åter. Om då månens silfvörsträlar irra dit och sprida ett blixtrande skim.