Aftonbladet – 28 september 1874, sida 2

hvem skall få det? Se, Ruth, huru väl det anstär mig?; hon tillknäppte halsbandet och ev hastigt upp för att se sig i spegeln. Ibland kunde jag äfven bära det på håret; porior äro su Vackra i mörkt här. Men kanske du sjelf vill behålla det, söta Ruth? Inte för att du någonsin kommer att hebana det; hvad skulle ån egentligen göra med dylika saker? Tant säger, att en fn toilett icke kan komma i fråga för fruntimmer i vår ställning, och detta är orsaken hvarför hon dröjer att gifva mig alla vackra saker, tills jag kommer till henne. Alldeles säker att äfven halsbandet skulle falla på hennes lott, kom Miriam med lätta, dansande steg frapt till fönstret, för att visa Ruth, huru bra allt passade för henne, men hon stannade hastigt, öfverraskad af den oväntadt sysslolösa ställning, hvari hon fann sin vanligtvis så flitiga syster försjunken. Ruth satt med armbågarne hbvi. lande på bordet och ansigtet gömdt i händerna. Hur är det, Ruth? Är du trött eller sjuk? frågade Miriam sakta, Ruth upplyfte långsamt batvudet; Miriam blef nästan bestört öfver hennes blekhet, öfver det stela, underliga uttrycket i hennes ansigte, Åck, älskade Ruth, hvad vill det säga? så du sjuk? upprepade hon och började gråta. Nej, hon var icke sjuk; det hade endaet varit en våldsam strid med sitt eget hjerta, hon utkämpat — en strid för att krossa dess menskliga lidelse och tvinga sig till sjelfbeherskning. Aldrig förr än nu hade hon fullt fattat, hurn helt och höliet Miriam var förlorad för henne, Aldrig förr hade hon riktigt insett, hurn bitter skilsmässan skulle bli,