Aftonbladet – 28 september 1874, sida 2

större än ett sexpencestycke och med grön emalj på baksidan, Här äro hans glasögon med guldbågarne; dom behöfver du nog också snart, om du fortfar på down sätt att arbeta i mörkret. Bärefter följde ett brefpaket, hårlockar, en gammal hörs och en plånbok somt Pn nyckelknippa, hvilket allt hon tyst of) vördnadsfullt lade till sidan, emedan hon inom sig — hon visste ej rätt hvarför — kände, att de med rätta tillhörde Ruth, Och här är mammas guldkedja — just hvad jag så väl behöfver för min nya klocka, fortfor Miriam, i det hon utdrog en lönlåda. Du sade alltid, att den skulle bli min en gång, Får jag den?... Fårjag taga den nu? ur Jag Ja, min vän, svarade den tysta, lugna rösten inom fönstergardinen. Och detta armband, ormen med rubinögonen — hvilken skada, att det ej är tyå, så att vi kunde få hvar sitt! Jag eger inga armband, som du vet, och på teatern bära alla Menniskor armband. Du skulle sett, hvilket vackert Lydia Woodcomb, en annan af tant Emilys nigcer, hade här om dagen. on såg på mina bara handleder, och jag riktigt Plygdes, Tag atmbandet, min lilla syster; jag be höfver det icke, svarade samma tysta och lugna röst, men denna gång hördes den ännu lägre och lugnare än nyss. Detta är dig så likt, Ruth — aldrig sjelfvisk. Jag sade tant Emily, att du är så fullkomligt oegennyttig, och hon svarade, att det gjorde henne glädje att höra mig säga så om dig, ty detta bevisade, att jag har ett tacksamt hjerta; liksom jag kunde vara annat än tacksam emot dig, som alltid är i få mpt din lilla Miriam, Och detta perlbalsband — ack, detta vackra halsband!