Aftonbladet – 24 september 1874, sida 2

Miriam gaf blott sitt dåliga lynne luft i ord, dem hon egentligen icke tänkte. Dessa anmärkningar voro likväl mera, än hvad Ruth kunde tåla, och hon inföll med en röst, som ljöd så allvarsam, ja sträng, att Mirlam såg på henne helt förvånad. Blyge, Miriam! Hurn kan du, huru vå. gar du tala så om den, vi ha att tacka för att du lefver? Hade han icke varit — 0, Miriam, du vet det nu — skulle du vara död och jag alldeles ensam i verlden. Hvilken annan läkare skulle vakat hos dig hela den förskräckliga natten, då vi trodde, att hvar minut skulle bli din sista? O, jag skall aldrig kunna glömma det — nej, aldrig! Hvad kunde han mera göra, än att, som han nu gjort, ehuru vi bo så afsideg, komma dag efter dag, och dertill så ädelt, så generöst vägra att emottaga nägot arvode under den förklaringen: det anstär icke den man, hvars arbeten Gud välsignat med framgåog, att för guld sälja den svagas och kämpandes lif. Och är detta vårt sätt att löna honom?Ruth talade med en lidelsefull styrka, som var främmande för hennes vanligen lugna och sansade natur. För ett ögon. blick stod hom med flammande blick cch den fina gestalten darrande af rörelse; öfveryväldigsd af en känsla, hvars häftighet gjorde bennus sjelf bestört, sjönk hon derefter ned på en stol och gömde ansigtet i händerna. Aldrig förr hade Miriam sett sin syster så uppskakad, och detta ovanliga utbrott af passion nästan skrämde henne. Hon före. brådde sig sin otacksamhet, förklarade doktor Cameron för den förste af läkare och den bäste af vänner, och då Ruth icke svarade ett ord härpå, smög hon sig till hennes