Aftonbladet – 23 september 1874, sida 3

tänkt sig in i sakförhållandena, skall väl icke ens för känslan uppstå någon tvekan Ljalet mellan likförbränning eller begrafning. I Elsass. (Ur ett resebref till Sydsv. Dagbl.) Hötel des trois Lacs den 5 Sept. 1874. Här uppe i Vogeserna talas icke annat än franska, med undantag al en eller annan person, som vistats nere på slätten, förstår ingen ett tyskt ord, och franska har ganunolikt varit befolkningens språk lika länge, som detta tungomål funnits till; härför har man ett ojäfvigt bevis i den omständigheten, att folket här har ett allmogemål (pa: tois), som är fullkomligt franskt och icke ens lär innehålla tyska beståndsdelar. Ortnamnen äro helt olika i de tyå språken, och om det franska namnet nere på slätten vanligen är eo för det franska uttalet afpassad förändrivg af det tyska, eå är obestridligen förhållandet ofta omvändt här uppe i bergen. Ingen tysk lärd torde vara i stånd att bevisa, det Orbey ursprungligen bette Urbis, eller att La Baroche är en förvrängning af Zell. Man har försäkvat mig, avt jet i förenämda orter gilfves en massa personer, som ej känna hvarken Urbis eiler Zell. Och dock fianer man på de vägvisare, som ölfverallt stå vid byvägarne, endast de tyska namnen. Jag skulle här otvunget kunna låta vägvisaren vid Trois Epis lsda mig in på betraktelser öfver tyskarnes öfvermod mot främmande nationaliteter och öfversvinneliga tankar om den egna höga verldsbestämmelsen — två saker, som tyckas stå I en skärande motsägelse till Heines påsthende, att hans kära landsmän äro ett folk af betjenter — men jag vill hellra låta honom för ögonblicket visa mig mot Zell. Möjligen ekall jag framdeles en gåag roa mig med att försöka ett bevis, att der i Heines sarkaem ligger mer sanning — till och med historisk sanning — än Bismarcks utländska, beundrare i, våra, dagar äro hågade att medgifva. Dot visar redav deras öfvermod såsom herrar. fMin vägvisare var verkligen högst ointressant, stum som en fisk. Orten skall vara rik på sagor, men ingenting kunde jag locka ur honom, I förargelsen frågade jag honom, hur gammal han var; tjagu är, herre;, då skall du snart blifva soldat; ja. herre; hvad skulle du tycka om, i fall du blefve tvungen att slåss med fransmännen? — det är mig egalt, berre. Emellertid uppnådde vi de östligaste husen i La Bareche. När man från en af höjderna kring Trois Epis eller här vid sjöarne ser ned öfver denna kommun — den skall hafva två tusen invånare — tycker man dess små, hvita gårdar ligga spridda öfver en stor slätt; men med slätten är det ej. rätt bevändt; der äro backar och dalar i mängd, fastän ej så höga eller djupa som åt andra håll. För betraktaren erbjuder det en täck syn; det hela är nästan endast åkrar och ängar, med en naken klippa här och der; men fast rägfölten och potatisäkrarne synas vackra nog, är det en tem ligen mager ori, Kring Trois Epis antastas man, så snart man närmar sig kyrkan, af tiggare från La Baroche. En af dessa; eu gumma, gjorde jag en närgången fråga, men erhöll ett högst diplomatiskt svar; älskar ni tyskarne? frågade jag; gumman såg en sekund på mig och svarade: jag älskar hela verlden. De båda Hohbnackbergen reste sig framför oss; på det exa ligger den ansenliga rainen af en medeltidsborg, om hvilken sagan säger, att en af slottets egare i tornet stryptes af sin egen son (1233). Ludvig den XIV lät 1654 spränga den. Här förliden var jag uppe der; det har varit masgsiva byggnader, materialet är väldiga, buggna sandstensqvadrar, På ett ställe af muren stod måladt: France, souviens-toi de 1870—1871. på Man vandrar midt emellan de båda Hohnack och kommer snart in i skogen, Det är furuskog, som man vandrar igenom; uppe på bergskammen, der vär väg går, är det för högt och för torrt för granen, Marken är betäckt af ljung och blåbärsris; här och der, i synnerhet i början af vägen, anträffas björnbärsbuskar; på ett och annat ställe är en öppning i skogen och man ser stycken af dalarne: Orbey-dalen ät ena sidan, Mänster-dslen ät den andra. Från skogen kommer man ändtligen ut på ena vidsträckt bergsäng, på hvilken vackra hjordar beta. När vi gått ett stycke, pekade vägvisaren på ett aflägset hus: Det är ett godt värdshus. Det är ljufliga ord för en törstig vandrare, och jag skyndade på, i hopp om en. klunk vin. Slutligen tyckte jag detvarade för länge och frägade, hvar lokalen var. Min barochit värde sig om, pekade på ett hus, som nu låg högt uppe på ber-i. set och sade: Derligger den. — Han hade !: all sköns tystbet låtit mig gk en halt, jerdingsväg förbi. Jag lyckades öfvervinna min lust att strypa karlem Vi hafva gått nedåt och komma äter in i uruskogen ; i den vandra vi, tills vi komma ill öfversta afdelningen af les Huttes superieures. Vägen börjar se ut, som om man Ibland körde på den; den har ett afgjordt syskontycke med byvägarna i min hembygd för trettio är sedan; vid hvart steg ligger an sten, stor hog att stjelpa ett lass, men! stjelpningen uteblifver, ty på andra sidan igger en ännu större, som tar emot. : Vägen grenade sig; vägvisaren spatseradej rakt ned i en dalränna, som på samma gång) tjenstgjorde som bäck och som väg. Karll hvart går du? skrek jag till honom, melan jag hoppade på stenarne. Det är ej längt, herre. — Och verkligen tog vägen tvärt slut, och der den slutade, låg en gård. Det ser temligen fattigt ut i en bondzärd här uppe i bergen, ehuru det möjligtvis gifves finare ställen än det, på hvilket slumpen förde mig in; utanpå skgo mångal hus både bättre och sämre ut. Husgerådet: var icke bättre, än det man finner ienickel: allt för fattig torparestuga herama i Sverige. rummet innanför köket var den förnämsta möbeln, en ofantlig säng; vidare funnos ett bord och några bänkar, och på en hylla stodo en. mängd ostkorgar. Man sadel mig, att sex ostar dagligen tillverkades ij uset. a Boskapsskötsel är den förnämsta födkroken. Vid les Huttes superieures funnos råg. AT mandag klent onnh medan ch a Tran da I 1