Aftonbladet – 22 september 1874, sida 3

Ett hundraårigt minne. En septemberdag för jemt ett hundra år sedan utgick från Vatikanen budskap till Roms invånare om ett icko oväntadt dödsfall. Don katolska kristenhetens öfverhufvad hade lemnat det jordizka; efter långvarig ohelsa hade påfvan Clemens XIV omsider dukat under förs det besynnerliga, smygande oHdr, som på sänma gång det ohjelpligt nodbrutit hans kroppskrafter, fördystrathans af naturen glada och spänstiga lynne, Med orolig nndrav hade hans omgifning iakttagit sjukdomens beskaffenhet och utveckling; vissa symptomer gåfve en bestämd riktning 8t de tidigt väckta misstankarne, och när allt var ölverständet i döden, då hördes plötsligt i stället för skygga hviskningar ett förbittringens rop; smärtan och den kufvade vreden ghfvo sig luft i en fruktansvärd anklagelse. Påfven hade blifvit förgiftad, påstodo hans anbängare, och illgerningsmännen, på hvilkas anstiftan gift blandats i det nattvardsbröd; som bjöds åt den helige fadren, voro med:lemmarne at Jesu sällskap, Det hemska ryktet tycktes ej helt cch hållet sakna stödjepunkter i kända sakförhällanden. Väl gaf den medicinska undersökningen efter liköppningen icke något fullt otvetydigt resultat med hänsyn till frågan om dödsorsaken, men deremot hade man sig med visshet bekant, att påfven sjeli trodde nig hafva fått gift och derför i hemlighet intagit motgift, och samma åsigt hystes så väl af alla bland kardinalerne och de utlävdska sändebuden i Rom som äfven af den aflidnes efterföljare Pius VI, hvilkens undfallenhet för jesuiterne, enligt hvad hans samtida intyga, härrörde af hans fruktan att, i händelse han ådragit sig deras fiendskap, drabbas af-sin föregångares olycksöde. Erinrar man sig jesuitismens verldsbekanta grundsatser samt den ställning, hvari Clemens XIV befann sig i förhål lande till dessa grundgatsers för ögonblicket hårdt tuktade målsmän, förstår man hvarför, i fråga om det nämnda ryktets trovärdighet, den allmänna meningen i Europa lätt nog öfverskred den gräns, som skiljer det sannolika från det oomtvistligt verkliga. Det samfund, som från första stunden af sin tillvaro sökt trycka helighetens prägel på skändliga brott genom deras lofprisande såsom btgärder till Guds äras förstorande; gom smyckat inqvisitionens gräsligheter med benämningen ett den sociala fullkomlighetens sublima skådespel; som dristigt byllat en till konungamordets rättfärdigande uppfunnen teori-man ihågkomme yrkandena angående denna sak il: Marianas ryktbara skrift De Rege et regis institwrione! — cch som, vitvande om sin tro med sina gernivgar, satt lönmördarens dolk i handen på Balthazar G6rard, Jacques Clement och Francois Ravaillac — skulle detta samfund tvekat att utkräfva en skräck injagande vedergällning på denl. man; som med ett penndrag tillintetgjort dess under århundraden mödosamt och lycekosamt upptimrade byggnad? Så trodde sig hög och låg spåra jesuiternes hämnd i det påfliga dödsfall, som inträffade den 22 September 1774, Vare sig nu att detta antagande är ogrundaåt, eller att Ciemens XIV verkligen med sitt lif betalt den seger, han vunnit, obestridligt är det, att hans lefnads vigtigaste handling var en handling af högsinnadt hjeltemod. Jesuiterordens upphäfvande var, säger en tecknare af den tidens tilldragel ger, det djerfvaste af alla de djerfva dåd, genom hvilka fpåfvegtolens innehafvare slagåt verlden med häpnad. Visserligen är det en sannivg, att Clemens XIV, då han underskref bullan om ordens upplösning, endast tillmöteskom ritt tidehvaris högljudt uttalade fordran. Det adertonde ärhundradet var ju förnuftsupplysningens och, åtminstone i fräga om sjelfva grundsatsens förkunvande, den religiösa fördragsamhetens gyllene klder; det var en tid, som skänkt sitt gillande åt Fredrik den andres I Preussen berömda yttrande, att i hans stater stode det hvar och en fritt att blifva salig på sin fagon, en tid, som begärligt lyssnat, då prestväldets store vedersakare, Voltaire, höjde sitt bärskri Ecrasez Vinfåme, och som på goda grunder gifvit IT Alembert rätt i bans utsaga (i skriften Sur la då truction des Jesuites-), att den verldsliga nakten endast bragt till verkställighet den lom, som afkunnats utaf filosoferne, hvilka vesegrat jesuiterne på vetenskapens stridslats och bannlyst dem inom det upplysta Jlmänna tänkesättet. Den allt tydligare nsedda nödvändigheten att, i trots af jesuierneg härdnackado motstånd, sätta i verket genomgripande reformer på folkunderrisningens och statshushållningens områden, konungamaktens sträfvan efter oafkortadt rerravälde inom politiken, vidare den ovilja, om ordens maktlystna och öfvermodiga ippträdande framkallat inom kyrkans eget köte, i sygnerhet bland det lägre presterskapet, slutligen den nästan instinktmäsjga afsky, som menige man lade i dagen ör Loyolas samfund, yttrande sig ianspelingar och ordstäf sådana gom det bekanta: Si cum Jesuitis, non cum Jesu itis Den, om följer med jesuiterne, följer icke med fesus,) — dessa omständigheter samversade till underlättande af det värf, Clemens XIV fonn sig kallad att fullborda. Icke less mindre står det fast, att den samhällsäddande bandlingen förblifvit ogjord, derst ej den rätte mannen trädt fram just vid len rätta tidpunkten. För den skull synes, elst i vår tid, som åter upptagit kampen ör religiös frihet och sanning, denne mans ninne förtjena en den tacksamma vördnalens hyllningsgärd. Lorerzo Ganganelli, son af en läkare i n af kyrkostatens mindre städer, föddes 705, tillhörde i sin ungdom franciskanerrden och utnämndes 1759 till kardinal. Jans stora anseende för uppriktig fromhet ch grundlig lärdom banade honom en väg rån den sistnämnda värdigheten till S:t etri stol, hvilken ban besteg den 19 Maj 769. En fridstiftande mildhet var ett utnärkande drag i hans karakter. I hans mglivgaår yttrade en af hans lärare om ho2 hov mm I MM Md MR 3 VM vv RR dd rå mm GÖ MR Hr JG GR B BG Et Mt FRA KR åh br ht ÖR AR KZ MMMM 0 kg ot 00 ch