Aftonbladet – 22 september 1874, sida 3

Upsala missionsförenings årsmöte. (Or Urpsalaposten.) IV. ; Den falska uppfattningen af falighetem. Frälsnieg och saliggörelse äro en och samma sak, sedd från olika sidor. Ett godt förverkligas endast i samma mån som det onda, hviiket utgör dess motsats, förevinner, och ett ondt, gom består I frånvaron at ett godt, upphäfves endast derigenom, att detta goda förverkligas. Sådant begreppet om frälsning är hos en menniska eller hos ett religiöst samfond eller kyrkligt parti, sådant blifver äfven begreppet om salighet, och tvärtom, När frälsningen uppfattas såsom syndens borttagande, såsom undanrödjande af allt, som verkar hämmanrde och nedtryckande på utvecklingen af menniskans personlighet, af allt, som står i vägen för hennes medvetna gemenskap med Gud och lif i honom, då blifver saliggörelsen menniskans utbildning till sann personlighet, till ädel karaktär, förverkligandet af gemenskapen med Gud och lifvet i Gud. Då höra till saligheten med nödvändighet dygdep, verksamheten för det goda, görandet af Guds vilja. När åter frälsningen uppfattas såsom ett syndens öfverskylando, ett borttagande af syndaskulden och straffet genom en annuns tillfyllestgörelse, dö blifver saligheten ett tillstånd af stilla ro, af ljuflig trygghet och hvila, af ostörd, passiv njutning. Den förra uppfattningen af saligheten finna vi i-Jesu lära, sådan hon möter oss i evangeliorna. Han skiljer aldrig salighetsbehofvet från fullkomlighetssträfvandet. Biand de Guds rikes saligheter, hvilka uppräknas i början at bergspredikan, är tillfredsställandet af hungern och törsten efter rättfärdighet, hvilket endast den mest fantastiska och godtyckliga tolkning (skäana bibelförklaringar eller rättare sagdt bibelförvrängningar höra numera till ordningen för dager) kan förvandla till ett tillräknande af Kristi rättfärdighet. Begreppet frälsning och salighet är enligt Jesu lära ogkiljaktigt förbundet med begreppet Guds rike, Detta är icke förlagdt i ett aflägget tillkommande. Det är med sin kraft och sin salighet närvarande, hvarhelst den kärlekens ande, hvilkens represontant på jorden Jesus var, arbetar på mensklighetens lyftniovg och förädling, Att vara stt organ för detta Guds rike under dess strid och kamp — detta är den högsta salighet, hvaraf menniskan i denna ofullzomlighetens verld kan blifva delaktig. Saigheten i dess fulla mått är oskiljaktigt förbunden med Gudsrikets fulländning. Nåson sjelfvisk frälsning och salighet vet Jesus npgenting om. Ea skdan uppfattning af saligheten skulle aan förgäfves söka osg den inre missionens oredikanter. Den tanken, att saligheter, såsom bereende af menniskans inro tillstånd, kan förefinnas redan under detta jordelifvet, ir visserligen icke alldeles främmande för lem. Tvärtom säga de, att den, som i tron senom Kristus har sina synders förlåtelse, är alig redan nu. Men denna salighet är onlast en passiv njutning, utan allt egentligt raktiskt, sedligt och religiöst värde, hufvudakligen endast af betydelse i estetiskt af. seende, Den visar sig endast deruti, att 6 kunna sätta sig ned och sjunga redan i jenna jämmerdalen, men icke i någon lifstraftig och hoppfull verksamhet till att göra orden till någonting bättra än en jämmeral. I doras uppfattning af saligheten igger i sjelfva verket en rent materialistisk iktning. Saligheten är för dem blott ett roigt, ljufligt, sinligt godt. Här finnes ingen ning om en harmonisk utveckling af hala nenniskan, om en rättanvändning och tillämpirg af alla menniskans förmögenheter, om tt sant menskligt sträfvande och monskligt ramftskridande. Karaktärens sjelfständiget, sinnets ädelhet och höghet och den känsla f broderskap och gemensamhet med hela aenskligheten, som i så rikt mått framträer hos Jegus — allt detta är här, för så idt det skall ha någonting att göra med aligheten och utgöra en väsentlig del at enna, idel obekanta saker. Till närmare elysning af hvad vi här sagt vilja vi blott nföra följande yttranden: Hvar och en, om vaknat till eftertanke öfver sin ställning, änner att han behöfver hvila, — — — Jerföre uppmanas vi, att vi skola antsga sftet och icke försumma det, på det vi må gå i hans rolighet, Det går ju an att fva på en annans räkning, att må godt på 1 annans frikostighet, Kristus har arbetat ör osk, Just derigenom, att han betalade år skuld, beredde han oas hvila, — — — Vi unna ju iogå i vårt eget arf, när vi fått patamento af vår fader och broder. Detta rf är icke, såsom stundom ett jordiskt arf r, otillräckligt, utan det räcker godt till tt betala våra skulder och köpa in oas på det immelska fattighuset: syndernas förlåtelse, jr att hvila der. — — — Det är icke nog ed att de komma i rolighetev, utan de få ckså verkligen litet roligt. När du skulle angra och gråta, säger Herren: sätt dig od, trashank, som ej kan kröka ett finger, ätt dig ned och ät, och du skall fet varda f vällust! — — — Vi få sitta på skamallenbåde du och jag, men vi blifva frältä, — — — När porten blir så trång och ägen så smal, att du ej ser någon möjlighet tt komma fram, då tager Herren Gud vid. lan kröner med barmhertigliet, och denna rona passar dot fallna adamitiska slägtet. )u kan sjunga: Tack, käre Gud! Du slipper änta. Du för vara salig idetta ögonblick. Tänk hvilken lycka att hafva en Fader och 0 Broder i himmelen, att hafva ott arf, on rona, en vän framför alla vänaer! Hvilken reka att vara köpt och rättsligen fri! Det r ej genom vårt eget sträfvande, ntan endast enom haus makt, som vi framgent kunna förlifva i honom midt i all vår synd och uselhet, st kan visserligen tyckas vara enformigt att ag efter dag lefva blott på försoningsnåden, kasom israeliterne på manna i öknen; men st är dock det enda sättet för att man ej kall vara bland dem, som börja i anden eh sluta i köttet. Om vi blott gifva acc