Aftonbladet – 22 september 1874, sida 3

James Camerons tillit till sig sjelf var orubblig och så var äfven Ruths tillit till honom, Från den stund, då han hade sagt att hopp fanns, hade hon med fast förtröstan litat derpå. När han än kom, fann han henne vaken, sansad och uppmärksam, Huru ogynnsam hans förklaring om patien tens tillstånd än mlitte vara — och han sade henne alltid oförbehållsamt sanningen — förblef hon ändå lugn; förrådde hvarken fruktan eller tvifvel, och enda skilnaden var kansko att hennes röst blef mera låg, henves fotsteg ännu tystare, hennes vaka längre, hennes hvilostunder kortare. Som sjukskötereka var hon oöfverträfig och lydde läkarens föreskrifter med en punktlighet, som ibland aflockade honom ett leende. Det enda, hvaröfver han någon gång smått knotade, var att hans patient blef bortskämd, en begkyllning, som särdeles roade de båda systrarna. I hvad som rörde Ruth sjelf, fann han henne emellertid mindre lätt att leda. Hennes ständigt upprepade ursäkt för att ej vilja taga sig rörelse och frisk luft var — Mirlam skulle sakna mig; men här kom Grace till hjelp på ett ovärderligt sätt och vann medelst list hvad aldrig öppen tillsägelse och befallning skulle förmått uträtta. — Ea gång var det Miriam, som på hennes intalan lade sina afmagrade armar kring Ruths hals och bad att hon för henneg skull måtta gå till hvila, emedan det gjorde Miriam så nervös att ge henne sitta uppe, att hon sjelf ej kunde somna. En anpan gång var det medikamenter, som frätt kunde tillrodas endast på ett visst apotek, beläget ea halftimmes väg ifrån Elysium Ferraco. Så fyndig var Grace i dylika på hitt, att hon vanligen lyckades, och så förmådde hon och hennes herre att uppehålla