Aftonbladet – 19 september 1874, sida 3

framhviskades så lågt, att det var nästan ohörbart. En högst olycksbringande ingifvelse, hvilken, om den blifvit utförd, kanske skulle beröfvat mig min patient, hvaremot nu... Ni ser ett hopp att kunna rädda henne ? Ja, det gör jag verkligen; jag har, med Guds hjelp, en fast och säker förhoppning. Lofvad vare Gud! Det hopp, om hvars uppfyllande Ruth så innerligt bedit och om hvilket hon så hade misströstat, hade således dagats! Hon bjöd till att vara lugn äfven pu, att bära sällheten med lika mycken sinnesstyrka, som hon förut burit ovissheten; men utmattad af vakor och oro, förmådde hon ej längre vara lika stark. En frogs-skakning genombäfvade hela hennes varelse och hon blef så dödsblek, att doktor Cameron fruktade att hon skulle falla, hvarför han ofrivilligt sträckte ut handen. Men RButh tackade honom blott med ett svagt leende. Det var rörande att se huru hon under sin stora kroppsliga svaghet kämpade att bibehålla lugn, huru bon försökte att tala, att besvara hans oroliga blick, att stå stadigt framför honom. Men det ville ej lyckas; öfveransträngningen gat objelpligt vika, hon sjönk ned på en stol, hvilade armarna på bordet, gömde sitt ansigte mot dem och brast i gråt. Hade: dessa tårar varit af sorg, skulle utan tvifvel James Cameron icke lemnat henne utan kåtminstone ett försök till tröst; men nu visste han att de endast voro ett öfversvallande hjertag känsla. Efter att på henne hafva fäst en af. dessa djupa, nästan ömma blickar, hvilka man så ofta kunde varseblifva i denne mans ögon, sade han vänligt: Kom i håg ert löfte, lade ett ögonblick Bin hand som till välsignelse