Aftonbladet – 19 september 1874, sida 3

LITTERATUR. 1793. Skildring ur Vendee-kriget af Victor Hugo. Öfversältning från franskan af Axel Krook. (Stockholm 1874, Alberti Bonniers förlag.) I. Vi fortsätta i dag vår granskning af hr Krooks s. k. öfversättning af ofvan nämnda arbete. Innan vi inlåta oss i detaljerna, arse vioss böra något värmare karakterisera den allmänna beskaffenheten af den tolkning, som kommit Hugos revolutionsroman till del. Vid jämförandet af översättnivgen och originalet springer allra först i ögat öfversättarens totala oförmåga att sätta sig in i egendomligheterna af Hugos still Det staceatomarer, den satsernas andfådda korthet, den ionebållsdigra lakoniam, som utgöra ett så utmärkande drag för Hugos prosastil, har alidelex obemärkt halkat förbi öfversättarens blick. Der Hugo, sannolikt medicke ringa möda, lyckata kondeusera sin tanke i ett par ord, gerverar öfversättaren en mager vattsoppa af tre till fyra tungrodda satser, hvilka ofta säga mindre cch ännu oftare nå. got helt annat, än författaren sagt. Stilen får derigenom en tysk prägel, hvilken dock, det mäste erkänvas, står i en viss harmoni med deux grumlighet och oreda, som i allmänhet utmärka de svenska utspädningarna och förbättringarna. För öfrigt har öfversät taren icke sällan den ovanan att halka öfver ställen och ord, som han sannolikt icke begriper aller för hvilka han saknar uttryck, hvilket äfven vållar att stilen blir rålbråkad och ofattlig. Dessutom mäktar ötfversättaren nästan aldrig följa Hugo på de ställen, der han låter sin ande spänra ut ngarns till poetisk Åygt. De tafatta försöken att följa mästaren i spåren göra ett nästan sorgligt intryck och påminna om de förtviflade austrängningaraa af en torftig kompars att skrutva upp sig i någon hjelteroll. Derjemte saknar öfversättaren i ytterlig grad den finess, fyndighet och smak, utan hvilka hvarje öfversättniog, äfven om den hvilar på grundvalen af verklig språkskicklighet, blott blir en verbal och onjutbar omskrifning aforiginalet, i stället föratt dess uppgift är ait gilva en klar och färgrik spe elbild at det samma. Slutligen har öfversättaren icke gifvit sig möda och ro att erhålla de riktiga benämningarna för den mängd tekniska uttryck, af hvilka detta Hagos arbete, likasom några andra bland han senaste verk, vimlar. Detta Hugos begär att framstö som detaljkarl i nästan alla grenar af konst, industri och vetenskap har sälunda i den svenska öfversättningen på det ömkligaste sätt kommit till korta, och ett bland de drag, som för närvarande specielt karakterisera Hugos episka författarskap, har derigenom framträdtför der svenske läsaren som en löjlig vrångbild. Redan dessa allmänna fel skulle vara tillräckliga att sätta hr Krooks arbete på en mycket underordnad plats inom den nägorlunda drägliga ötfversättningsliteraturen. Men dertill kommer en okunnighet i franska språkets element, hvilken placerar det i ett komprometterande grannskap till en literatur-afart, hvars namn vi icke torde behöfva nämna, Vi hafva i vår föregående uppsats framlagt bevis för riktigheten at denna åsigt och skola här ytter ligare styrka den samma. Sid. 53 låter Hugo den gladlynte sekonden på fregatten Claymore. midt under den