Aftonbladet – 16 september 1874, sida 2

ordning varit honom så kära som nu efter allt spring, all oro, allt prat på det stora Parishotellet, Det var sällhet, verklig sällhet, att nu stå med ryggen mot den klara, engelska eldbrasan och tänka att defjorton dagarnes pröfvotid var förbi, och att med morgondagen hans arbete åter skulle taga sin början, ty den fruktade smekmånaden hade verkligen varit en svårare pröfning, än han förmodat. Allt hade han likväl burit utan att beklaga sig; han hade betraktat detta första offer åt äktenskapet snarare från en filantropisk än en sentimental synpunkt — ej blott som en oundviklig dårskap, den enda en förståndig man någonsin behöfver begå, men såsom en af de många olyckliga följderna af syndafallet och mannens närmare förening med den lägre och mindre förnuftiga hälften af menniskoslägtet. Med stort tålamod hade han äfven lyssnat till Winifreds ständiga och oförståndiga anspråk både på hans tid och på hans kassa; han hade, så vidt det var honom möjligt, uppfyllt dessa fordringar utan tanke på sig sjelf, men alårig med uppoffring af sina grundsatser; ty dessa voro för stränga att medgifva någon dagtingan. Och dock var kampen hård mellan dem och hang kärlek till sin unga hustru. Ett moln på den hvita pannan, en fuktig glans i de stora, sorgsna ögonen förorsakade hkönom djupare smärta, än hon kanske någonsin hade känt eller förut kunnat fatta. Men nu hoppades doktorn så visst att med bröllpsturen skulle också alla hans äktenskapliga bekymmer sluta. Sedan Winitred lyckligt och väl kommit hem och blifvit ställd under Grace Ingleg ömma vård och böskydd, hade hän alls intet att befara för hennes välfärd och lycka; också var det med en känsla af outsäglig belåtenhet, som