Aftonbladet – 15 september 1874, sida 3

han räddat henne från att störta ned i ett bråddjup. Och hans principal sa till mig gång Seg gång: mrs Palmer, denne unge man är en heder för firman!s Och detvar han visst, om någon var det; ingen kan rätt säga huru högt han skulle stigit, om inte — men jag sa alltid till min syster: Jane, sa jag, det barnet kommer att växa oss öfver hufvudet, och hon sannade mina ord, men då det var för sent, Han slocknade som ett ljus. At sjösjuka?: frågade mrs Cameron ångestfullt. Nej, Gud bevars; men hvad var det jag skulle säga nu?Hurnvida invånarinnan i den öfre kojen lade den goda fruns råd på hjertat, kunna vi icke säga, Det vissa är emellertid att hon ej blef-sjuk och icke heller den lilla skönheten, ehuru denna försäkrade sin allvarsamme man, då han kom ned för att se om henne, att hon erfor en mycket underlig känsla och att hon var säker om att hon skulle bli sjuk innan de hunnq till Dover. Den korpulenta frun, hvilken för egen del ej syntes lida af någonting, om icke at värmen — ty efter fåfänga försök att inleda samtal med någon af sina grannar torkade hon sig oupphörligt i ansigtet med näsduken — hemtade tröst ur en rymlig korg, väl försedd med skorpor, dubbla smörgåsar samt konjak och vatten, Allt emellankt tycktes den lilla hunden Änna vänskapens famn alltför värmande, ty han tittade upp med ett öga, viftade med svansen och utsträckte flämtande tungan. Men hvarje sådant yttrande af varmare käns. lor möttes af en mild och klagande förebråelse, Gör icke så; gör icke så! Och med blygsel och förödmjukelse drog den lille förbrytaren in sin tunga och kröp åter ned,