Aftonbladet – 14 september 1874, sida 2

VV RR TES RTPIREEEEE FER VVE ERP ligt, att en republikansk regering Vore ännu mer despotisk än en mötiarkisk. I Schweiz, der man hade republik, var man mer benärgen för sociala reformer, men man hade ! nästan oöfvervinneliga svårigheter att kämpa emot. Der funnes intet fabriksproletariat som i England och andra länder, men man hade en bourgeoisie-arbetsklass, som det vore ännu svårare att besegra än stora kapitalister. Fiendskapen mellan rika och ! fattiga var icke så framträdande som i England och Frankrike, ja, den existerade alldeles ! icke i Schweiz. Arbetarnes elände och industriens framsteg gjorde emellertid, att förhållandena i Schweiz snart blefve sådana som i andra länder. För attskapa en verklig arbetarrörelse vore det nödvändigt att lära arbetarne, att deras intressen äro stridande mot kapitalisternes. Det fanns några föreningar för socialistisk propaganda, som höllo möten, utgåfvo tidningar, flygskrifter o. d., men bourgeoisen förstod ailtid att hålla dem i schack. Det enda medlet vore att lära arbetsklassen, att dess emancipation berodde at den sjelf. I Schweiz vore de olika partierna i lika hög grad patriotiska och hade en medfödd kärlek till fäderneslandet. De olika politiska reformerne hade snarare gagnat än skadat arbetarne, och de stora industriella etablissementen lika väl som jorden komme mer och mer i de rikas ego, hvilket slutligen skulle hafva till följd, att arbetarne blefve revolutionära socialister. Ombudet från Tyskland gaf derefter en I framställning af huru ordet frihet uppfattas inom det nya kejsardömet. Han började med att säga, att det var första gången Ihan hade den äran att vara närvarande vid en af Internationales kongresser, men att han trodde att det skulle intressera medlemmarne att erfara huru det gick till i Tyskland; ty det fans intet land, med undantag uf I Italien, der socialdemokraterna voro underkastade en så hätsk för!öljelse. Vid valet 1867, då den allmänna rösträtten första gången tillämpades, hade arbetarne blott Ilyckats få en af mina kandidater invald i riksdagen. Sedan dess hade fransk-tyska kriget desorganiserat dem. Medelklassernas patriotism hade endast varit fruktan för att de skulle få betala kalaset i fall Jfransmännen komme, De fattiga hade vunnit slagen, och dermed var också allt sagdt — något annat hade de ej vunnit. Följderna af kriget hade varit endast dessa: yttermera despotism och tyranni ofvan ifrån. Det problem, som nutidens arbetare borde lösa, var att gifva verlden ett nytt utse: Jende och hugga ned de träd, som endast gifva dålig frukt. De tyska arbetarne tro sig, i likhet med de engelska, kunna genomföra sin sociala emancipation om de erbålla I politisk makt. Furst Bismarck hade med ena handen gifvit allmän rösträtt; men med andra handen hade han tillintetgjort sin gäfva derigenom att han. från deltagande i valen uteslutit alla under 25 år. De män, som vunnit slagen åt honom, få icke rösta, ty unga menniskor äro i allmänhet revolationära. Men utom dessa unga, icke röstI berättigade, män, funnes, sade tal., i TyskIland minst en million socialdemokrater, som inom en ej aflägsen tid ville göra upp sin räkning med den kejserliga regeringen. Enligt grundlagen har hvarje tysk yttrande frihet, men arbetarne kunde icke hålla ett I möte utan att en gendarm satt på hvardera leidan om ordföranden, och sades nägot för regeringen obehagligt, kunde gendarmen Igenast upplösa mötet; åtskildes då ej församlingen, stod man i fara att bli utsparkad. Pressfriheten sådan, den fans i Tyskland, var äfvenledes en skandal. Det hade nu kommit derhän, att om en man blef tilltalad för tryckfrihetsbrott, kunde domaren Isäga till honom: Det är mycket sant hvad du skrifvit, men emedan du offentliggjort det i en tidning, som läses af arbetare, är Idu skyldig. Du har uppmanat dem till uppror, du mäste straffas. — Ombudet för Frankrike nämnde, att der nu funnos flere hemliga sektioner än det under kejsardömet fannits offentliga, men naturligtvis inlät han sig ej på detaljer. Sammanträdet uppsköts derpå till påföljande dag. Times I korrespondent slutar med att förklara, att det vigtigaste af hvad som under dagens lopp blifvit kändt är det, att de italienska socialisterne äro oförbätterliga konspiratö rer, hvilkas handlingar icke tåla dagens ljus. Beviset härpå lemnar ett manifest Ifrån Italien till kongressen, i hvilket det Ibland annat säges: Det är med bjertat fullt af oinskränkt förtroende till realiserandet af vårt program som vi nu konspirera för att åstadkomma en fullkomlig förstöring af staten med alla dess förfärliga institutioner, för att upphäfva all slags auktoritet, under hvilken form den än visar sig, likasom vi ock vilja taga i besittning alla arbetets hjelpmedel, maskiner, råmaterial, jorden och alla de rikedomar, som genom det skamligaste rofferi blifvit eamlade på enskilda händer. Vi vilja genomdrifva denna plan med all energi och snabbhet, icke genom att dekretera eller proklamera, utan medelst de två sakerna anarki och massans herravälde, ty dessa båda anse vi absolut nödvändiga för realiserandet af vårt program, Den konspiration, vi tala om, arbetar hemligt, är väl organiserad, räknar många medlemmar och utbreder sig säsom lett nät öfver hela Italiop. Vi vilja ej ha I något med kongresser att göra: det revoIutionära Italien följer sin egen väg, den enda, som förer till det slutliga målet — den sociala revolutionens triumi.Då aetta aktstycke upplästes, ätföljdes det af handklappningar af kopgressens medlemmar. Ett i lika häftiga uttryck affattadt manifest frön Fpanien föredrogs äfvenledes och rönte bifall, — Den internationella trädnumreringskongressen. K. m:t har d. 11 Sept. förf. läraren i mekanisk tek logi a ET TT