keg, och han är skyldig oss rätt stora summor, dem vi väl aldrig lära få, ty som Snookes säger: Vi se aldrig färgen på deras mynt annorstädes än i kyrkan, detta är förmodligen deras sätt att vara religlösa. Det var mrs Snookes som talade — mrs Snookes, en af de rikaste och mest imposanta af mr Cheermans hjord och det var mrs Lovell, endast en enda grad mindre rik och imposant, som svarade. Mr Lamb säger att det var på arbetshuset som han förkylde sig, när han gick till en gammal qvinna, som var döende, Det är ganska troligt; han är icke van vid sådant och högst oförsigtigt synes det mig att sålunda sätta sin dyrbara helsa på spel; hvilken som helst kunde väl ha gått till arbetshuset, Helt annat är det att passa för en bildad och elegant församling, Han förstår så väl attiakttaga skyldig uppmärksamhet och har ett så belefvadt, ja, riktigt fint sätt att trösta oroliga hjertan, att man återvänder hem riktigt nöjd och belåten. Det sättet att predika är, så vidt jag kan se, just det rätta; — ingen prest eger rätt att skrämma en menniska från förståndet med påståendet att man är en eländig syndare och i fara att komma i helvetet. Visst icke! Och mr Lamb är allt för mycket gentleman, för att nyttja så opassande språk till en aktningsvärd församling. Hvilken skada att han icke kan predika i morgon och att tiden ej heller medgifveratt anskaffa en lämplig ställföreträdare. Ja, det må ni väl säga! Kan ni gissa, min goda mrs Snookes, hvem som i hans ställe blifvit anmodad att predika? Nej, mrs Snookes kunde omöjligt gissa, ehuru hon ansträngdö sig; slutligen hade hennes gäst medlidande med hennes nyfikenhet. Mr Thorston — Åh, omöjligt! Det skulle vara en verklig förolämpning mot en så bildad församling — och i en at West Ends kyrkor!