ifrågavarande religionsoch sedevård, inom lem anvisade områden, och utskottet beto nade dervid särskildt fördelen af att presten befriades från det lika obehagliga som på hans andliga verksamhet menligt inverkande åliggandet att strängt vaka öfver rent liseiplinära ordningsstadgars efterlefnad, bt. ex. angående medförande af prestbetyg och dylikt. Utskottet slöt med att föreslå en hemställan, att k. m:t måtte taga under öfvervägande huruvida förordningen d, 12 Febr, 1858 icke på grund af förändrade förhållanden tarfvade någon förändring, särskildt med hänseende dertill att dess stadganden kunde utsträckas äfven till större företag, som af enskild företagsamhet anordnas, samt att särskilda prestmän kunde utses och förordnas att inom bebestämda, och relativt vilsträcktare områ lien, inom hvilka större arbeten pågirge. lemna själavård åt de arbetare, som vid dessa arbeten vore anställda samt af nödig seligionaoch sedevård vore i saknad. Kyrkomötet, som biföll detta förslag, aflät i öfverensstämmelse dermed en skrifvelse till k. m:t. Vi erinra oss dock icke ha sett densamma leda till någon regerinsens åtgärd, Utan attförbise vigten af det med densamma Bsyftade ändamöäl, tro vi för öfrigt icke, att hvad som på denna väg san tillgöras, förmår undanrödja de oläsenheter, som vi här egentligen afse. Vi lela också helt och hållet den af kyrkonötesutskottet yttrade åsigt, att man icke ör belasta presterskapet med åtgärder, iom i gjeliva verket afse polisväsendet och len allmänna ordningens och säkerhetens ipprätthållande, Sådant tillhör utan tvifrel den verldsliga makten. Hvad denna skall kunna härvid tillgöra är dock, vi medgifva det, ett ganska svåröst problem. Åtskilligt skulle utan tvifrel kunna uträttas från arbetsgifvarnes sida, . ex. genom införande af likartade orduingsföreskrifter i och för arbetares anta sande och afskedande, aflöningarnas utsifvande m. m.; men vi inge mycket väl, utt allt sådant icke har sig så synnerligen ätt, helst under förhållanden då arbetetrafter äro mycket eftersökta och arbetarne öljaktligen hafva öfvertaget, i icke ringa nån, vid arbetsaftslets träffande. Att saen förtjenar att af dem, som föranstalta ch leda större arbetsföretag, tagas allvarigt i öfvervägande, torde dock kunna påtås, och frågan vore helt visst ett lika igtigt öfverläggningsämne vid ett jernrägsmannamöte som trots något annat. Hvad åter den allmänna ordningemakten ridkommer, har det sig icke heller för den b lätt att preventivt ingripa, sedan lagtiftningen numera, lyckligtvis, lemnar åt var och en full frihet i användandet af ina arbetskrafter och i träffandet af arbetsftal, och då afskaffandet af allt slags passvång tillåter personer att förflytta sig från rt till annan utan att någon myndighet ar att dervid ingripa öfvervakande, konrollerande eller hämmande. Det kan hel er icke falla oss in att önska tillbaka de apen, som forma band på det fria aftalet ch den fria samfärdseln tilläfventyrs skulle ör nu åsyftade fall ba gifvit myndigheerna i händerna, Olägenheterna deraf kulle vida öfverväga fördelarne. Då det emellertid icke lärer gå för sig tt lemna ett samhällsondt af den betänkiga beskaffenhet, som de vådor för allränna säkerheten, hvilka för närvarande ynas åtfölja större allmänna arbetsföretag, tan all uppmärksamhet, torde det förtjena agas i öfvervägande huruvida icke förhålandena nödvändiggöra några gärskilda po sktgärder inom orter der sådana företag gå. Det är icke vår afsigt att i detta fseende framställa något förelag, utan ha i med det här anförda endast afsett att ifva uttryck åt ett bekymmer, som vi tro ara ganska allmänt utbredt, och åt en ke mindre allmän önskan, att något måtte unna göras för att undanrödja anledninarna till detsamma. En samtida i södra Sverige, den i Lund tkommande Folkets Tidning, kar i en ganka läsvärd och tänkvärd artikel om polisäsendet i Sverige, jemväl sysselsatt sig ed frågan om nödvändigheten att vidtaga tgärder till hämmande af den osäkerhet i ndet, om hvilken de talrika berättelserna m begångna brott bära vitne. Tidningen, om utgår från det antagande, att det beröfliga förhållandet skulle vara icer allänt i landet, än vi tills vidare antaga vara onstateradt, ifrågasätter att, till dess hämande, en landtpolis måtte upprättas och varje socken afiöna en polisman, som skulle ara i ständig verksamhet, som kände orns misstänkta personer och kunde hålla 1 spanande blick på dem. Tanken, hvars llämpning i den utsträckning, F. T. ifråasätter, väl lärer få betraktas såsom en amtidsfråga, torde möjligen förtjena att saktas med särskild hänsyn till de orter, er närvaron af en större mängd lösa artare hotar den allmänna säkerheten och ikallar några undantagsätgärders vidtaande,