hans stoltaste drömmar voro förverkligade Genom blotta kraften af sin vältalighet had Cyril besegrat hvarje fiendtligt motstånd — tviflaren glömde .att håna, den högmodige att granska. Sjelf en främling och obskant hade likväl hans första ord mäktat fängsl: mäns, qvinnors, barns — allas uppmärk samhet i det väldiga templet. En anda mäktigare än otrons och det kallt gran skande förnuftets, hade sväfvat öfver de torra benen och de rörde sig, de vaknadt ter, ktminstone för em stund, till lit och deltagande. Predikantens triumf var full ständig; han hade höjt allas hjertan, son om de varit ett enda. Men sjelf främling och obekant, gåson vi redan hafva sagt, fann han ingen som lyckönskade honom, ingen som sade Cyri Thornton att han blifvit ryktbar. Då han med hastiga steg åter gick öfver kyrkogården, med sin öfverrock väl igen knäppt ända upp till hakan — ty för hans feberheta blod kändes qvällsluften kall och rå — såg han, utan att likväl lägga märke lertill, grupper af menniskor under ifriga samtal stående här och der. Alla lemnade vägen fri för honom, hufvuden blottades och klara ögon — ännu klarare efter gjutna ärar, följde hans, i qvällsskymningen snart försvinnande gestalt med vördnadsfulla, insresserade blickar. Men af allt detta giasade han sig icke till något, anade ej huru nånga ömma suckar med vinden skickades ill det ställe i den stora staden, der han örmodades hafva sitt hem — huru hans nspirerade, unga ansigte denna natt syntes drömmen för mången ung skön dam i West-End, hvilken för att ännu en gång å höra honom gjorde ett löfte inom sig tt trots värmen, trots försmädliga miner f äkta män och missnöje af vresiga fäder n gång i veckan företaga en pilgrimsfärd ill den. aflägsna S:t Stephens. Ej heller unde Cyril tänka sig huru många känsloalla bref och passionerade verser, en gamiangjutning af religiös exaltation och kärskspjoller, den gqvällen i månskenet skref