och derför lyssnade han nu med så mycket större hänförelse till den sköna gregorianska lofsången, kände sig liksom gripen af en helig förtrellning, då han steg uppför predikstolstrappan, knäböjde ett ögonblick i bön, reste sig åter och såg sig lugnt omkring bland de församlade. Det var måhända lyckligt för hans sjelfbeherrskning, att hans blick denna stund endast möttes af främmande ansigten och gestalter; då med en lätt, böljande rörelse denna menniskoskara antog en ställning af spänd uppmärksamhet, öppnade Cyril boken och uttalade med klar och välljudande röst sin text: Herrans ande är öfver mig, ty Han har kallat mig att predika tron för de fattiga. Han tillslöt bibeln och med allas ögon riktade på sig, började han tala. Det var måhända äfven lyckligt, att han aldrig förr hade blifvit kallad att mana sina bhörare till frikostiga gåfvor och således var obekant med de vanliga, lätt genomskådade termerna vid dylika tillfällen. Barmhertighet var ännu för honom snarare en yttring af den kristliga kärleken och en god vilja, än en blott allmose-utdelning, och i enlighet dermed predikade han äfven. Vi vilja ej trötta läsaren med någon omständlig redogörelse för hans tal; vi vilja blott säga, att den unge predikanten fullkomligt hänförde sina åhörare. Icke en enda gång behöfde han söka ledning af sina anteckningar; han talade at hjertat, af sin djupa öfvertygelse, af sin erfarenhet af lifvet. Sjelf innerligt genomträngd af ämnets allvar, ryckte han den lyssnande mängden med sig, Van, som Sanct Marks församling var vid en kärf, dogmatisk predikostil, lyssnade den nu med brinnande hjertan och strålande ögon till en vältalighet, lika enkel och originel som den var mäktig. Hans röst, hans sätt, hans hastiga, nästan häftiga uppmaning, småningom öfvergående till den ömmaste bön, höll hans åhörare bundna liksom med trollmakt. Då han slutat, andades alla djupt. -Seh-framför honom tedde sig den syn, som han så ofta sett i inbillningen —