han längtade, att få komma hem, Aldrig var en stackars skolgosse mera hemsjuk än Cyril Thorston, Att ännu en gång återse det kära, vackra hemmet; att inandas landets friska vällukter, dubbelt ljufva. efter gatornas och grändernas förpestade luft; att höra faderns: Gud välsigne dig, min gosse, att mottaga Harrys kraftiga handslag; att bli omhuldad och bortskämd af modren och af Mary, efter detta kände Cyril nu mera en djup och uteslutande längtan. Stackars Mary! det skulle komma att smärta henne att höra huru -alla hans ljusa förhoppningar hade störtat tillsammans, ty för henne skulle han berätta allt, likväl icke sina försakelser och sitt hårda arbete, icke den systematiska, dåliga behandling och det prejeri, hans värdinna tillät sig emot honom; nej, icke detta, blott hans egen dårskap att drömma om ryktbarhet och framgång. Men Mary skulle blifva tröstad, då hon hörde hurn hans besök hos de fattiga och sjuka ofta skänkt dessa samhällets olycksbarn tröst och gagn, och hon skulle lära sig att uppfatta hans mission såsom han sjelf nu mera gjorde det — icke som ett trappsteg till ryktbarhet, utan snanare som den stege, Gud sjelf hade rest mellan himmel -och jord, På detta sätt, ödmjukt och med hopp, ville han tala em framtiden, och Mary skulle säga så som han i djupet af sitt hjerta sjelf sade det: ur jaa var RS och väl nu. enna sinnesstämning begaf sig Cyril till West End för att i Sanct Marks kyrka hålla den mycket omtalade predikan. Allting tycktes denna afton gynna den unge predikantens inspiration. Sanct Marks kyrka var ett vackert tempel, dess arkitektur af en ren och ädel stil. Gudstjensten, alltid imponerande, var detta i dubbelt mått genom den sköna koralsången, som af on samling goda röster uppstämdes vid orgelns djupa, fylliga toner, Cyril, hvars öra var ytterst känsligt i musikaliskt hänseende, hade länge lidit af den illa utförda koralmusiken i S:t Stephens,