Aftonbladet – 11 september 1874, sida 2

stämdt härrörande eftersjukdomar, sh utvidgas den förstöring, kopporna verkligen åstadkommit, enligt Saccos beräkning till sjettedelen och enligt Franks till fjerdelen af hvarje generation, Hwasser anger den senare beräkningen icke vara öfverdrifven och anför såsom exempel på koppfarsotens härjande förmåga att af de 2151 individer, som 1791— under ett enda är — insjuknat i Halle af kopporna, hade 430 dött, men 280 blifvit besvärade af eftersjukdomar, såsom lungsot, benröta, paralysier, blindhet, o, 8. v. Det sammanlagda antalet af de genom kopporna förstörda hade således för det året uppgått till nära en tredjedel af de insjuknade, Visserligen anföres icke här det dåvarande antalet af invånarne i Halle. Men dödens skörd genom smittkoppor måste i allmänhet på den tiden ha varit enorm, om den beräknats för en hel generation och vid betraktande af att koppfarsoten återkommer ungefär så ofta, som nya individer hunnit tillväxa, hvilka icke varit med om den föregående farsoten. Det är begripligt att det föregående århundradet så väl på traditioneas väg som genom det skrifna ordet lemnat åt vårt århundrade i arf paniken för en af verldens mest svåra och hemska farsoter, Väl har Europa ungefär sawtidigt med kokoppymp: Iniogens införande och ifrån denna tid ända till det senaste årtiondet varit så temligen förskonadt för kopporna; och man har der före ock velat tillskrifva vaccinationen en nästan ovilkorligt skyddande kraft. Men under det senast gängna årtiondet och i synnerhet under dess senare hälft har koppfarsotens flamma återigen fått fart och dat i trots af skyddskoppympningens allmänne lighet. Med rätta frågar man sig derföre: Har vacciaationens utförande varit försummadt under det senaste årtiondet? Ellerskulle vaccinlymfans skyddande kraft ha aftagit? Eller skulle vaccinationen, i enlighet med åsigten hos vaccinationens motståndare, icke haft att betyda något i början af värt århundrade? Skulle farsoten, kokoppympningen förutan, ändock ba aftagit och nu, i trows a? dettas förmenta skydd, ha tilltagit? Eller skalle, hvaa flertalet läkare tror, de koppfarsoter, som nu härja Europa och onekligen äro mildare än sistförflutna århundradots, blifvit lika svåra som dessa, i fall vi ej mött och motat dem med skyddskoppympning? Besvarandet af dessa och många sa dra hithörande spörjsmål väger tungt i våg skälen, der det skall afvägas hvud rätt är. Och vi ha här icke att göra med spekuiationer och teorier, dem vi utan olägenhet kunna efter behag ändra. Här föreligger bestämmandet af en praktisk sundbetsangelägenhet, som för meuskligheten är al största vigt. Vi förundra oss ingalunda öfver att under den långa vintern, då hufvudstaden och dess omgifningar homsöktes af koppfarsoter värre än någonsin förut under detta ärhondrade eller, hvad som ungefär är detsamma, ailt sedan skyddskoppympningens införande, en tyngd låg öfver allas sinnen. Under farsotens början saknades i hufvudstaden vaccin lymfa, och veåerbörande vågade derföre icke anmoda allmänheten att låta ympa eller om ympa sig. Då påbudet ändtligen utkom, störtade allmävheten till både offentliga och enskilda vaccinatörer på ett sätt, som allt för tydligt vitnsde om sionenas oro och ängslan, Man lät sig nu vaccinera eller revaccinera. Efter nägon tid afstannade på en gång nästan all revaccination, men icke af det skäl att nu mera alla voro revaccinerade. Vi ha erfarit att skälen voro -: lsa. Man hade sökt tillintetgöra förtroenc:. för skyddsympningen och i icke ringa måna äf ven lyckats. Nägra individer hade nemli gen kort efter undergången ravaccination fött smittkopporra, antagligt af det skäl, att de redan före revaccinationen i sig upp vagit smittkoppornas smittämne. De hade sålunda låtit omympa sig under den tid, då smittämnet var hos dem latent, d. v. s. då organismen ännu icke genom sjukdomssymtomer reagerat emot koppgiftet eller under sjukdomens s. k. inkubationsstadium, hvilket vanligen varar ifrån 10 till 14 dygn. Då nu emellan revaccinationen och koppsjukdomens första tecken någon gång endast ett par dygn hade förflutit, var den, som emot egen böjelse låtit omympa sig. snart färdig attanse sjelfva ympningen vara len framkallande orsak till sjukdomens utbrott. Under en tid, då sinnena sysselsattes mycket af farsoten, spred sig också lätt påståendet, att ympningen befordrade kopporna. Ungefär samtidigt hade vetenskaps akademiens stora hörsal blifvit upplåten ät dokt. A. F, Melander, som kallar sig natar: läkare och som ifrån sin ståndpunkt såsom sådan ifrån katedern bekämpade vaccinationen. Han förnekade att febrar och inflammationer voro sjukdomar. Kopporna voro,l liksom dessa, endast en naturens reningsprocess, Ju mera de slå ut, desto gruzd ligare vore reningen, desto bättre. Räckte ej den yttre huden till att upptaga det utur kroppen utkastade slagget, så anlitade naturen äfven inre delar; hvarföre han ock varnade emot vaccinationen, enär den var till hinder för natursträfvandet. Då denna föreläsning för folket egde rum un gefär samtidigt med den period, då farsoten var på sin höjd, spred sig ifråa detta centrum lävteligen ytterligare näring för en föreställning om ympningens olämplighet. Likgiltigheten emot skyddskoppympningen blef ganska skönjbar. Hade hufvudstadens läkarekår eller flere medlemmar af densamisa ändrat åsigt? Ingalunda. Men då rädsia bemäktigar sig en allmänhet, lär: det vara ott erfarenhetsrön att denna med ifver kastar sig åt det håll, der hon väntar hjelp, för att enart efteråt med icke mindre ifyer kasta sig ät det motsatta, om hon på det förra stället icke finner ett skydd, som är abso Int, utan endast relativt säkert. Paniken ör allmänheten norväöst reilig, Den stör en lugna besinningen, Hvad som under den psykiska rubbringeu göres, är icke alltid ett resultat af klokhetens beräkning. Hufvudstadens läkare bafva i allmänhet under de mänga svåra månaderna, hvilka började med Oktober 1873, ådagalagt en sans, välvilja och hbjelpsamhet, hvilka äro utöfver allt beröm och kunna ifrån alla häll vitsordas. I farans stund ha de bestått profvet — äfven det att i trots af koppfarsotens svåra härjning egna sitt förtro ende åt skyddskoppympningen. Då farsotens aftagande stadium på allvar hade in trädt, syntes för svenska läkaresällskapet tiden också ha inträdt att på allvar gran: ska några vigtiga spörjsmål, som särskildt blifvit föranledda af tvenne under farsetens svåraste härjningar utgifna broschyrer. Den ena bär titeln: Om smittkopporna. deras behandling och:skydåsmedlen deremot af med. dr Anton Nyström. me jr I ft I OA 3 MA fn mm MM MMMM — MH MM OG me tt ER LV RR AS AR DO