Aftonbladet – 10 september 1874, sida 3

att sysselsätta sig dermed. Med de tal oc liknelser, i hvilka han framställt detta rike beskaffenhet, utveckling och seger, befatta d sig icke. Det enda hos Kristus, som fö dem har värde, är att han hängde på Go gatha. Denna ohyggligt låga och råa upr fattning af Kristi verk möter oss öfverall uti i fråga varande föredrag. Vi erinr blott om följande yttranden: .Sjelfvagrun den för alla kristnes förlossning blef lagd dö Kristus för adertonbundra år sedan pi Golgatha kulle hängde för vår skull. N fordras för min och din frälsning ingentin; annat, än att vi erkänna detta.s Jesu nedlades i detta svepeklädet (syndens lik drägt) i grafven. Han var svept i vår synder såsom i en svepduk. Den svepdu ken kastade han sedan bort. Han kastad alla våra synderiglömskans haf. Dettaha är så långt boria, att vi icke kunna bygg: någon jernväg dit. Det är så långt bort som öster är från vester. Och i det Hafve kastade han våra synder. Gud har glöm bort dem, och då han glömt bort dem, är de icke godt att taga reda på hvar de äro. Det går ju an att lefva på en annans räk ning, att må godt på en annans frikostighet Kristus har arbetat för o:8. Det fins ju många menniskor, söm blifvit rika på testa mentsväg genom en annan. MHuvärför skulle man icke också kunna blifva salig genom er annan. Visst är detta förödmjukande, men nog kan man vara lycklig på det. MÅå vi ihågkomma hans dödsångest och blodssvet: i örtagården Gethsemane och ihågkomma, att allt detta är våra meriter, meriter, som han förvärfvat för vår räkning. — — — Det är icke genom hvad Herren och jag gjort som jag frälsas, utan genom hvad Herren gjor: på Golgatha. Det beror endast och allenast på hvat han gjort i vårt ställe, icke på hvad du och jag göra Hvarthän skola vi kasta vår blick? Jo, till Golgatha, der ien dyre Kristus fullbordade den gerning, som var en gerning framför alla gerningar, och om hvilken vi bört så härliga vitnesbörd — den nämligen, att han lät kasta på ig allas synder, från vår stamfader Adams, inda till den sista menniskans synd. — — Då Jesus sade: det är fullkomnadt, det är slut, då strök han hela skulden ut. — — Tack, käre Jesus för det du gjort för oss, örtappade och förbannade syndare! Tack för att du gjort den gerningen, att du lät ig dödas för vår skulll; Alldeles otvetyligt betecknas här Jesu död på korset såsom hans lifs gerning, såsom det ändamål, ör hvilket han kom; hit till verlden, såsom let enda för oss vigtiga i hans lefnad och let enda, för hvilket vi egentligen stå i acksamhetsskuld till bonom. Huru strängt Lutber fasthöll dogmen om Jesu försoningsdöd såsom en tillfyllestzörelse, undergick dock den skolastiska teo en härom en väsentlig förändring deruti, utt begrepret om försoningen utsträcktes ill Kristi hela lifsverksamhet, att hela hana if betraktades såsom försonande, i motsata ill den eusidighet, med hvilken dittills för oningen häafört: endast till hans död. uuther framhöll äfven Kristi frälsande verksamhet såsom icke blott ett borttagande f syndens straff, utan tillika en förlossning rån syndens makt och herravälde, Til öljd af reformationens praktiskt religiösa arakter och dess starka botonande aftrosifvet gäsom ett inre och för hela menni kans riktning och verksamhet bestämmande if kunde den juaridiska uppfattningen af örsoniogen icke så. skarpt och ensidigt ramhållas, som af medeltidsteologerne. Den Mugsbursiska bekännelsen inskränkte sig erför i detva hänseende till några all nävna bsstämningar, hvilka endast på aftänd hänvisa till den bakom liggande teoien. Hon förklarar, att Kristus lidit och lött, på det han skulte försona oss med adren och vara ett offer icke endast för rfsynden, utan äfven för menniskornas alla erksynder, utan att närmare bestämma, wvaruti denna försoning bestod eller i hvilet afseende han var ett sådant offer. Men inder ortodoxiens tidehvarf, hvilket följde å reformationens, . genomfördes. inom den atherska teologien den gämla skolastiska atisfaktionsteorien i hela dess stränghet. Sedermera ha försök icke saknats att mofiera och ombilda den kyrkliga försonvingsäran i en riktning. mera öfverensstämmande ned kristendomens anda såsom kärlekens eligion. Dessa sträfvanden ha på lif och öd bekämpats såsom kristendomsfiendtliga f dem, som förvexlat försoningsdogmen med en till: grund för densamma liggaide reliiösa iden, och den kyrkliga uppfattfingen f Kristi verk med kristendomen. Under fortängen af dennastridha, såsom viredan förut fråga om trogbegreppet anmärkt, de kyrkigt poaservatire kommit i en allt oförsongare opposition mot hvarje försök att skilja nellan dogm och religion, mellan bokstat ch ande; På en lägre ståndpunkt af reliiög och aedlig kultur kunde man, utai att öra våld på sin känsla, tropå saker, hvilka et;sedan menskligheten nått en högre ståndönkt, är omöjligt ått tro på utån ett slags nåligt sjelf mord. Sedan kristendomens anda å pass mycket gjort sig gällande i det llmänna medvetandet, att icke endast det eflekterande förståndet finner betänkligheer vid att föreställa sig menniskans frälsing från det onda och försoning med Gud nder bilden af en juridisk handling eller tt köpslut, utan sjeltva den religiösa känlan finner sig sårad deraf, dä måste man för tt kuvuna fasthålla det gamla föreställningsättet och derpå grunda: sin tro och sitt opp i lifvet och döden begå ett sådant andgt sjelfmord, Man måste slå både förståndet ch den religiösa känslan i bojor. Derför ona vi inom dea andliga riktning i våra agar, om hvilken vi här tala, en uppfattiog af försoningen, vida fattigare och en ST ARTEN Id RESA KN