Aftonbladet – 10 september 1874, sida 3

(taga allt hvad man kan) nå och klå, nära och tära, kry som ett vinterny, i valet och qvalet, detta med rätta, hägn och stägn, ta trollet för gullet, stjäla och häla ( dölja), rätta täringen efter näringen, drömmar äro strömmar, i ur och skur, som klädd så hädd, ärfva och förvärfva, i fyllan och villan, i dryckjom och androm styckjom. (G. H. T.) — En kuriositet. Från Malmö skrifver Sydsv. Dagbl.: De gamla väktarneha ändtligen i år fått gå till hvila; med kappa och sax ha de, såsom ej längre tidsenliga-, förflyttats till den tid då rätteligen tillhöra, nemligen den förflutna. Men en annan föråldrad typ, ännu mera opraktisk och vida mera gagnlös, står hos oss ännu gvar, en anakronism som verkligen blifvit komisk. Går man en morgon vid 8-tiden ut i vår goda stad, stöter man lätt på en besynnerlig figur, som bär någonting i handen; plötsligen stannar han, börjar att föra oväsen med en ringklocka och ställer sig derpå att prata för sig sjelf. En och annan främling stirrar på honom med häpnad; en förbivandrande poliskonstapel ser på honom, men låter honom hållas; mängden af folket vandrar dock sin väg fram utan att låtsa 80 honom. Mannen bryr sig emellertid synbarligen ej om hvarken den uppmärksamhet eller den likgiltighet, för hvilken han är föremål; med den lyckliga bekymmerslöshet, som vanligen utmärker den omedvetet handlande, står han ännu länge qvar, rabblar upp en lång ramsa, ringer med sin klocka, går ändtligen sin väg, men stannar och börjar samma spektakel ett stycke längre ned på gatan. Den för en främling naturligaste tanken vore tydligen att han här hade framför sig en kollrig stackare, vid hvars besynnerliga åtgärd platsens invånare likväl redan vant sig och hvilken derför, såsom fullkomligt harmlös, tillåtes att fri stryka kring på gatorna. En bra förnärmlig tanke, när den, såsom här, komme att gälla er, offentlig fonktionär, en af kommunens tjenstemän och betjente-, stadens auktionsringare, En mängd af deltagarne i arkeologiska konprössen ha nyligen passerat vår stad. Sådana errar ha skarpt öga för formfynd. Det skulle ej förvåna oss om någon af dem hemförde i sin portföljen teckning af ifrågavarande figur, med underskrift: Stadsropare från medeltiden, exemplaret funnet i Malmö, 1874, den . . . Augusti på morgonen. : — En ko i lågor. Från Gestads socken på Dal omtalas såsom sannfärdigföljande kostliga händelse. Under: förliden vinter egde en torpare en ko, som råkade ut för att bli behäftad med ohyra. Hans gumma rådfrågade sig i staden, huru hon :skulle bete sig för att befria litt kräkfrån detta onda, och fick då det besked, att kreaturet borde bestrykas med fotogånolje. Detta ord var för krångligt att fatta, men hon hade hört talas om gasolja, och detta mera svenska ord begagnade gumman, då Hon tillhandlåde sig det omtalade botemedlet. Hemkömnen inpregnerade hon sin kära skollaifrån horjen intill svansen med sitt arcanum. När kära ar på aftonen inträdde i Stugan, berättade mor in glädje öfver det goda rådet, och att de nu nart skulle se sin enda ko fin och glänsande iom nyfödd. Gubben, nyfiken att få betrakta ;smörjelsen, tog ljuset i handen och begaf si; n i båset: som var beläget omedelbarligen intill tugan. Men -dervid fattade oljebestrykningen. Id och kon stod ögonblickligen i lågor. För att ädda sig sjelf och huset ryckte torparen jernandet bort från kreaturets hals och släppte kon it... Denna lopp -at--alla krafter. vägen framåt, ich hvem som: mötte djuret skyndade undar. roende, då de sågo den behornade besten ftaimw. nande af eld, att Mefistofeles, uppstigen ur unlerjorden, hade något: att stöka med i trakten. in modig dräng, som aldrig än varit rädd för sjelfve-skammen, fick slutligen djuret fatt, dä ;asen fullkomligt blifvit förbränd. Kon befanns isserligen skrämd: och svedd, men målet var unnet:-krypenbesvärade henne ieke mer. umellertid inträffadeen fullkomlig metamorfos: .on, som före kataströfen var svart till färger. lef nu — hvit. (Venersb. Li. T)