Aftonbladet – 10 september 1874, sida 2

VT SV BE BA OS VARAN HH om presidentens anspråk att blifva återvald för tredje gången, betraktas derför i Förenta Staterna som en politisk tilldragelse af allra största betydelse. Vi brydde oss icke om att diskutera denna sak på grundvalen af den knapphändiga underrättelsen af ett kabeltelegram, men de fullständiga redogörelserna för förhandlingarna i Harrisburg bekräfta det intrycket, att general Granticke har någon utsigt att blifva utsedd till det republikanska partiets kandidat vid valstri den om två år. Det är ovanligt, till och med på de olika partiernas möten inom staterna; att presidentvalet diskuteras så långt innan den verkliga striden kan komma att ega rum, och det är icke troligt att Pennsylvania-republikanerne, om de blott haft för afsigt att utse en lämplig kandidat, skulle ha börjat sysselsätta sig med valet två år innan det var nödvändigt. Men saken tyckes vara, att de politiker, som bekläda embeten och genom hvilkas understöd general Grant är så stark, med ifver och envishet framhållit nödvändigheten af att han för tredje gångena borde framträda och begära att blifva vald till president, emedan de naturligtvis äro mycket emot, att en förändring skall ega rum i den administrativa personalen. De hatva försökt öfvertyga general Grant, att man allmänt och ifrigt önskar hans val och att, om han också icke skulle bli vald på regelbunden partiväg, har han dock utsigt att som oberoende kandidat få landet med sig. Det är mycket möjligt att general Grant skulle kunna förmås att lyssna till dessa frestande och smickrande skäl, om han vore öfvertygad att hans namn och inflytande skulle kunna vinna någon ansenligare del af partiet för honom; det är också mycket tänkbart, att han kan hafva drömt om att erhålla ett visst understöd af demokraterne, till hvilket parti han förr hörde, Men det är i högsta grad otroligt, att general Grant, om det kan klart bevisas, att hans framträdande som kandidat till presidentplatsen skulle onödigtvis förstöra det republikanska partiets organisation, skall söka att ännu en gång blifva vald. För närvarande är han icke på något sätt komprometterad, och den tystnad han iakttagit utgör ett värdefullt för svar. Han är icke bunden genom sina politiska vänners prat och antydningar och han kan, utan att nedsätta sig, biträda det ut slag, som mötet i Harrisburg afgaf. Mötet uttryckte sin mening på det allra tydligaste sätt, först framstäldes förslag om en resolution af innehåll, att wan skulle understödja general Grant, i den hänaelse han valdes för tredje gången, och det berättare, att den förkastades med högljudda rop af ogillandes. Derefter anbefaldes guvernören Härtranft -som kandidat vid presidentvalet är 1876, och detta förslag antogs nästan enhälligt af de två hundra femtio närvarande delegerade. Det skulle vara allt för bastigt att fästa någon vigt vid detta val af mr Hartranft såsom i stånd att utöfva något inflytande på valstriden om två kr. Det sätter honom på listan, men det är allt. Vi skola. sannolikt få höra talas om flere republikanska kandidater, innan den tid kommer, då man bestämdt fäster sig vid någon viss, och det är derför mycket möjligt att mr Hartranft icke kommer i första 1edet, då de amerikanske politikerne skola definitivt besluta sig för en kanvdidat. Hittills har man trott, att antingen mr Blaine, talman i representanternes hus, eller mr Washburn, som länge varit Förenta Staternas sändebud i Paris, skulle blifva vald, allt efter som det politiska eller det folkliga elementet i det republikanska partiet finge öfverhanden. Affärsverlder skulle dock troligen hafva föga skäl att fröjdas öfver ått vare sig den ene eller den andre af dessa båda personer blefve vald, ty mr Blaine tros vara för en obegränsad sedelstock och mr Washburn skulle säkert bli en förkämpe för denna rörelse bland farmers, hvilken sä allvarsamt hotar jernvägsbesittningarnai de vestra staterna: Om mr Hartranfts politiska åsigter vet verlden deremot nästan ingenting. Men verlden har i allmänhet vetat mycket litet om amerikanska presidenters åsigter och uppfattning, innän de tillträdde embetet. Om general Grant känna vi åtminstone det, att han har sunda, förnuftiga åsigter i finansiella saker, att han är en vän af klingande mynt, att han hyser misstro till papper, som icke kan konverteras, och att hans säkra instinkt räddade landet — åtminstone för tillfället — från farorna äf en obegränsad sedelstock. Det skulle vara mycket tillfredsställande, om vi kunde lita på att chefen för Förenta Staternas regering ställde sig på fast och säker grund, då denna fråga kter förekommer till diskussion och afgörande, och vi kunde lita på general Grant i detta hänseende. Så till vida beklaga vi derför hans försvinnande från den politiska skåädebanan. Men vi måste erkänna, att det är nästan hopplöstatt han skall kunna behålla makten. Han har lättsinnigt förslösat sin popularite; hans bapåsförvandter hafvå icke varit respek-; tabla; Wed framför allt finnes hos amerikatiärne ett djupt rotadt misstroende till allt, som har den minsta anstrykning af cesarism. Mötet i Harrisburg ansåg det rådligt att undvika en allt för rask rörelse, hvilken kunde tolkas som cesarism å general Grants sida, hvilket sknlle leda till splittring i partiet och till seger för demökraterna. En ledande medlem af mötet — en af gtatens representanter i kongressen — förklarade öppet, att mr Hartranfts val icke så mycket afsåg att utgöra i allvarlig an: tydan om partiets val 1876, som fastmer att förekomma det prat, som cirkulerade om den nu varande presidenten.. Han förklarade, att presidenten från sin plats icke kunde tala för sig sjelf; men man kunde anso för säkert, att pratet om general Grants strävan att blifva vald för tredje gången saknade faktisk grund, Republikaherne skul emellertid hålla sig till Washingtons och republikens fäders föredöme, ett föredöme som blifvit landets grundlag. Det är denna oskrifna lag, som föreskrifver, att ingen president får innehafva gitt embete längre än åtta år eller två gånger. Detär en lag, som svårligen torde kunna undanrödjas annat än genom styfkan at on öfverväldigande popularitet, men general Grant har ingen sådan styrka bakom sig.