Aftonbladet – 8 september 1874, sida 3

Besynnerliga lära! dubbelt sorglig, när den uttalades af de vackra, rosenröda läpparna och med denna ljufva, halft barnsliga röst! Doktorn kände sig outsägligt bestört, men huru kunde han yttra något nedsättande och sårande för den döde faderns minne? Han anmärkte således endast i en halft allvarsam, halft gäckande ton: Då är er åsigt, att en fatalist är en moralisk pultron, som vid den första storm, hvilken hotar hans lycka och anseende, störtar sig i evigheten. Jag förstår icke... Nej, mitt barn; och det gör ej heller någon af dem, hvilka tala så fritt öfver ett sådant ämne. De finna sig tvungna att erkänna tillvaron af en allt genomgående kraft, som är i verksamhet i deras lif — en kraft, den de hvarken kunna förstå eller emotstå, men som beherrskar deras käraste beräkningar och med ett slag krossar årsalånga planer och fyndiga kombinationer. I sin blinda otro kalla de denna kraft öde. Jag erkänner samma kraft, men jag kallar den — Gud. Men jag tänker mig ödet såsom någonting grymt och förskräckligt — en straffdom, som förföljer vissa slägter från led till led, tills slutligen den sista bortdör. Jag har ofta tänkt, att ett sådant öde förföljer oss. Min stackars mamma dog, då jag nyss var kommen till verlden, blott ett är sedan hon blifvit gift, då hon ännu var så ung och så lycklig. Peggy Malloney sade, att hon led så mycket, och då hon fick höra, att hon hade ett litet barn, log bon och räckte ut sina armar för att taga mig i famnen; men just då kom döden emellan oas och ville icke låta henne gifva mig en enda kyss. Och pappa, sedan! — så rik och klok och glad som han var, att så ha