Aftonbladet – 8 september 1874, sida 3

för hennes gamla; vördnadsvärda tant — ett skyldigt erkännande af alla åtnjutna välgerningar, ty det visste han ganska väl, att blott derigenom kunde antingen frid blifva dem emellan eller Winifred frigöra sig från sin beroende ställning och sjelf genom arbete förskaffa sig sin utkomst. För kraft fulla, modiga naturer fordras endast en ut. sträckt vänlig hand för att hjelpa dem de första stegen på banan genom lifvet, och endast Gud känner, hura mången som har gått framåt på ett hedrande sätt äfven utan en sådan hjelpande hand; men James Cameron såg ganska väl, att den värnlösa, lilla varelsen, som gick vid hans sida, ej var ibland dessa starkare naturer. Just hennes hjelplöshet och barnsliga tillit till honom voro hvad som väckte hans ömma medlidande. Något måste han emellertid taga sig för, men hvad? Denna brydsamma fråga öfverlade han ännu i tysthet, då han tvärt väcktes ur sina tankar vid den helt oväntade frågan at Winifred: N Tror ni på ödet, doktor Cameron? Är ni fatalist? Jag fatalist! Det förbjude Gud! Jag är det, och så var äfven pappa. Den unga flickan yttrade detta entonigt och drömmande, liksom hade hon snarare tänkt högt än samtalat, och under tiden blickade hon långt bort i fjerran, tills hon tycktes skåda ut i den tomma rymden. Han sade alltid till mig att han aldrig skulle öfverlefva ruin eller vanheder — att då lifvet blef en börda, så ju förr man kunde göra sig qvitt detsamma, desto bättre. Han sade, att ehuru ödet kunde beröfva oss lifvet, förmådde det icke tvinga oss att mot vår vilja behålla det — den makten låg åtminstone 1 vår egen hand, att den efter behag kunde behålla eller utsläcka värt Iif,