Aftonbladet – 7 september 1874, sida 2

Article Image
Under öfvergkriften Ett tidnings-ombuds besvärligheter meddelar en af väre yrkegbröder i Östergötland ett exemrel på borne;Jrad ogenhet mot pressen och mot misshag tlige tidningsmän, som föranlåter oss att återkomma till den å sista publicistmötet tlafhandlade frågan om bekofvet och önsksl väråleten af något mer tillmötesgående , mot pressen från alleharda vederbörandes eida, Vid nögot elags utställning i näxnda landsort, som nyligen egt rum, hade den Jantydda tidningens utgifvare hos den veder böracde, som uppropade de prisbelönte, beIgärt att få taga afskrift af prisbalöningslistan, men erhöll till svar, attlistan skulle efter uppropet öfverlemnas till den andra ortstidrisgens referent, hes hvilken det stode dena förre fritt att söka inhemta de önskade upplysningarna. Då ömellertid, såj2om man redan af dettas partiska förfarande bl kan sluta, förhöllandet mellan de båda yrIkesbröderne ständigt varit spändt, kunde Idenna grannlaga anvistiog icke följas, Jutan — säger berättaren — föredrog vår pItidnings ombud att passa på vid uppropet, för att, så godt sig göra lät, på stående 1ot öch kauffad från alla eidor, tecksaa sig till miones, hvilka erhöllo priss, något som emellertid blef ganska kinkigt, då utroparen ej lyckades göra sig hörd utom den jkrets, som bildat sig närmast omkring honom; Vi finna detta beteende partiskt: båda de i fråga varande lokaltidniogarnas rätt och Janspråk voro naturligtvis i detta fall jämt upp lika goda, Den ogenhet, som visades jden för vederbörande misshaglige sf tvänne medtäflare, vituar vidare om en något trång småninthet, som ej förstår att skilja mellan sak och person, Litet löjlig är slutiigen den daktighet, som gör sig gällande genom små knappnbisstyge. Vore exemplöt enstaka, så skulle vi utan vidare öfverlemna det å: glömskan. Men exemplen kunde nog mångfaldigas; dessutom ha denna och dylika företeelser sin rot i en missuppfattning af pressens ställning, som äfven kan förtjena att pöpekas. I sjelfva verket irra sig de vederbörande ganska betydligt, hvilka i sådana fall, som det anförda, anse sig kunna betrakta proagons representanter såsom de der böntalis om en personlig ynnestbevisning. Mot en sådan mening kan från pressens sida med allt skäl genmälag, att förhållandet enarare är omvånåt. Ty det är icke blott den stora allmänheterz, som här ständigt växande anspråk på pressen: äfven alla myndigheter, alla slags vederbörande, från och med k. m:t och rikedagen till och med statens äfven lägre tjenare, fordra att samma ärade allmävhet skall orhålla snabba och tillförlitliga underrättelser öm dörås berömliga gerningar och verk. Vi skynda att tillägga, att denna åstundan är allt för naturlig, för att af oss i klandrande syfte omtalas. Om en eller annan myndighet gerna ser, att pressen bricgar tiil offentligheten hvad nyttigt . hon uträttat eller är betänkt uppå; så får detta säkerligen oftast ej till skrifvas, vare sig en pligtkänsla, nog litet stålsatt för att behöfva lefva på det offentliga erkännandet, eller en efier loford hungrande fåfänga. Det kan ega en vida bättre bevekelsegrund, nämligen den insigten, att framgången och gagnet af de of fentliga ätgärderna inom samhällslifvet i väsentlig inån förutsätta en vexelvorkar sed hela folket, förutsätta den upplysta. allmänna meningens så väl anvisBingar, Väckelser och stöd; som varningar och kritik, samt att denna vexelverkan förmedlas af pressen, som icke blott nnisont kungör, att det eller det har skett eller är ä -bane, utan ock — med .så måsga sinnen som hufvuår, och så till Vida fritt från ensidig het — från olika synpunkter motiverar, granskar, -bedömer hvad som förehafves och företages: Men äfven på håll, för hvilka en sådan uppfattning bör antagas ej vara främmande, visar man en besynnerlig glömska af sin egen åsigts sjelfklara konseqvenser, Man erkänner, att pressens många tungor äro l; oambärliga hjelpmedel för främjandet af an gelägenheter, vid hvilka man fäster den största vigt, och man skulle med blandade känslor af förvåning och harm åse, om pressen försummade sin skyldighet att berätta och beskrifva hvad händt, händer och skall hända; — men, med allt detta; fins ofta hos vederbörande ingen tanke uppå att underlätta, vi kunna säga möjliggöra denna pressens uppgift. Något som nyligen timat kan åberopas till belysning af det sagda, nämligen att vid arkeologiska kongressens öppnande ej ens den ringaste snordning var träffad, för att bereda tidningarnas referenter utväg att teckna detta minnesvärda mötes begynnelse! Detta faktum är väl värdt att tagas i något närmare skärskk dan. Man tänke hur högt man vill om detta och om dylika mötens omedelbara resultat, så torde man doek villigt nog medgifya, att de medelbara resultaten äro lika vigtiga, om ej vigtigare, och bland dessa ej issista rummet det, att hafva lyckats itom vidare kretsar, längt utom de egentlige fackmännens fötaliga grupp, väeka det allmännare intresse, som för forskningen utgör en lifsmit, -ea atmosfer, der hon andas lätt och friskt: Om detta folkliga intresse kommit le förhistoriske och deras märkvärdighejer till del, om härlgenom den största i Sverige hållna internationela kovgress i visa mån antog karakteren af en national mgelägenhet, om det med lysande framgång trönta försöket stt här till en forskningens tögtid samla så många stjernor — vi mena tjernor på vetenskapens firmament — i leta allmänna intresse hade äfven ett ej öraktligt, ekonomiskt ryggstöd, så torde ressen ej vara utan all andel häri. Säkerigen gjorde man ock anspråk på, att dest tödverkan ej skulle afbrytas i den stund, å man med glad förväntan gick att skåda, ur ändan kröner verket; säkerligen forrade man och tog för gifvet, att pressen kulle vara med och se och beskrifva samt ifva kejsaren, hvad kejsaren tillhörer. Men ur han skulle bära sig åt, för att fylla etta värf, åt den frågan hade man ej tillilie att egna någon tanke, MH pressen öra sia skyldighet och, hvad medlen och tvägarna angår, så må han se sig om — idan tyckes i detta fall vederbörandes got duukla tankegång ha varit. Vare det sagdt, till undvikande af missrstånd, att vi alls icke göra kongressens Ittröttlige generalsekreterare särskildt eller reträdesvis ansvarig för denna försumelse, så mycket mindre gom vi äro de AR RED? POERIESR af RNNRRNARA ye co Chine. Må mA SNR DjQ vn

7 september 1874, sida 2

Thumbnail