Aftonbladet – 7 september 1874, sida 2

Men icke endast ur nämnda synpunktei anse vi dessa i scen satta romaner börs I nekas tillträde till skådeplatsen, vi tro äf ven att de ganska ofta utöfva ett menligt inflytande. på skådespelarne. Den moderns romanen framställer nämligen och för sit ändamäl fullt berättigadt de mest karakteristiska och intressantas figurer, hös hvilka den eftersträfvade originaliteten ofta urartar till bizarreri. Detta gör mindre, ty omständligt tecknade på ett qvickt och snillrikt sätt, erbjuda de ingen svårighet att fattas af läsarens fantasi. Men dessa figurer flyttas na in på scenen för att i kött och blod träda åskådaren till mötes, Här löper det intressanta fara att blifva onaturligt och det karakteristiska blifver lätt maniereradt. En stor talang kan det oaktadt så teckha det sökt originella, ja, äfven det bizarra, att åskådarens sunda omdöme bestickes och det på falsk grund bygda styckets framtid tryggas. Men man rör icke vid något orent, utan att mer elier mindre fläcka sig; och derför händer det att: den lycklige framställaren af sådana karakterer från dem behåller ett man6r, som i större eller mindre mån skymmer i öfrigt stora och erkännansvärda förtjenster. Så t. ex. har man-hört kritiken, någon gång med fullt fog, någon gång också enligt vär åsigt orättmätigt, beskylla vår scens största dramatiska konstnärlina för ett maner, om bvilket sanningen dock kräfver det erkännandet, att hon -påsenare Bren allvarligt sökt öfvervinna det. Fru Birch-Pfeiffer har I främsta Tummet denna kötstnärinna att tacka derför att hönnes skapelier gjort lycka på vår scen; denna åter har i väsent: lig mån den afsomnade bearbeterskan att tacka för den skugga, som någon gång hvi