Aftonbladet – 7 september 1874, sida 2

, ligt kan låta omsätta sig i dramatisk forn ,, och underkasta sig den derifrån oskiljaktig: .) koncentreringen, )Man kan visserligen härvid invända, dels 1 iatt mästaren Shakspeäre vanligen togtfalelm , till sina skådespel just från berättelsens v område, dels att en utmärkt romanförfattare vi våra dagar, såsom en Octave Fenillet och jen Georges Sand, väl bör vara den bäst 3 befogade att döma om huru vida ett af honom Janvändt romanstoff kan tåla vid dramatisk behandling och att sålunda omdana det samma, I förra fallet beköfva vi blott erinra -jom den ofantliga skilnaden mellan en enI gelsk saga eller en italiensk novell på femj tonhundratalet och det nittonde seklets roman samt om huru fritt Skakspeare behandlade de af honom upptagoa ämnena. Han begagnade sjelfva fabeln, ingjutande i den samma en rikedom at poesi, som den icke förut egt, under det vår tids dramatiserande bearbetare beröfva sina ur romaner hem tade ämnen-den-poesi, som de i denna form egde. Att åter, om en dramatisering skall ske, romanförfattaren sjelf är den bäst befogade att verkställa den. medgifves gerna, men huru vida han ej stundom genom en sådan förgriper sig mot sitt eget verk torde likväl der vid dag -kunva sättag i fråga. Eller. kan någon påstå att Feuillets och Georges Sands dramer Le roman dun jeune homme: pauvre och. Les Beaux messieurs de Bois-Dor i poetiskt värde låta på minsta sätt jämföra sig med romanerna af samma namn? Än sämre ställer sig säken, om vi taga ibetraktande fru Birch Pfeiffers bearbetningar så t. ex. Night and morning, La petite Fadette, Jane Eyre, Graco Lee, Gramarnem, f.; hvilka utgöra lika många brott såväl moi de resp, originalen söm mot den dramatiska konsten.