Aftonbladet – 7 september 1874, sida 2

Rn De bilder, som fylla en konstnärs fantasi hafva redan inom den samraa en viss form. som gör dem lämpligare att behandlas en ligt den ena konstartens lagar än efter den andras. Redan Lessing har i sin Iaocoon på det klaraste sätt uppvisat svårigheten, om ej omöjligheten, för den bildande konsten att fullt tillfredsställande behandla samma ämne som den postiska berättelsen: för den bildande konsten äro nämligen alla föremålets moment samtidigt tillstädes, för skalden åter framträda de ett efter annat. På samma gång visar erfarenheten huru litet skaldestycken öfver målningar eller plastiska konstverk förmå att förstärka eller ens ingiffa samma intryck, som dessa konstverk sjelfva. Men -stillagarna uppdraga ej blott en bestämd gräns, emellan ämnena för den bildande konsten och -poesien, utan äfven för de särskilda artörna afihvardera: en sofvande Endymion, fullkomligt i saknad af passande bakgrund skulle Vara ett lika olämpligt ämneör-penseln, som en elfdans vore ett. omöjligt för. mejseln, Äfven den episke och den dramatiske skalden måste välja sina ämnen från-olika-områden:-en dramatiseringaf Tliaden skulle våra ett oting och är Gudi lof tills datam oförsökt, och eh roman Macbeth låter visserligen tänka sig,! menatt den skulle göra en tusendel af det! intryck, som tragedien, är deremot otänkbart. Om också icke romanen kan i egentlig mening kallas vår tids epos — ty ova 7erligen ingå iden-samma starka dramaiska moment, sksom t ex. den utbildade lialogen — står han dock genom sin bredd, venom den hardt när prosaiska omständliget, hvarmed allt deri måste motivöras, så noycket qvar på episk grund, att ett ämne, om lämpar sig för dess behandling, icke tan fara att förlora något derför väsendt!