Aftonbladet – 5 september 1874, sida 3

Om s, k. drickspengar på offentlige ställen. Sedan någon tid har i Stockholm inrota sig en osed, som redan hunnit betänklig: dimensioner, Vi mena drickspenniog-gifvan det å våra källare och schweizerier, och df en insändare hemställt till oss, huruvid: icke någonting borde företagas, som afsåge att undanrödja detta bruk, finna vi derige nom en osökt anledning att upptaga frågar till behandling. Detta bruk, eller rättare sagdt missbruk har icke existerat så synnerligen länge Det är först på de tvenne senare åren, som det nästan blifvit en oafvislig skyldighe att till den redan skäligen dryga betalnin gen för erhållen föda eller dryck bifoga 10. 15, ja, icke sällan ända till 25 öre till der uppassare, som serverat, såvida man pämligen vill blifva för framtiden betjenad på ett icke allt för långsamt eller nedlåtande sätt, ty den iakttagelsen är både allmän och tillförlitlig, att uppassarne klassificera de besökande allt efter deras visade frikostig het, endast med synbar ovilja betjenande dem, som visa nog mod att frigöra sig från ett prejeri, som endast ur en enda synpunkt kan betraktas med tillfredsställelse, nämligen ur källarmästarens. För honom skalj det naturligtvis alltid vara välkommet, att den stora publiken öfvertager hans skyldighet att sjelf aflöna sina tjenare; och att den skänk, som stockholmarne sälanda lemna värdarne matoch förfriskniogslokalerna samt deras kypare, icke är ringa, kan man lätt finna, då man betänker, hvilken stor del af Stockholms manliga invånare är nödsakad att intaga sina olika mål ute på ser veringslokalerna. En af de yngre uppasBarne A en af våra större källare upplyste om, att han uppskattade de inkomster, som drickspenningarna beredde honom, i medel tal till 6 äå 7 rdr om dagen, en summa, som ganska visst endast få af dem, hvilka bidra git till densamma, kunna beräkna i inkomst. Drickspenningen har sälunda upphört att vara en uppmuntran eller tillfällig belöning för visad raskhet eller tillmötesgående, utap betraktas nu mera af uppassarne såsom ep vid deras tjenst fäst inkomst, tom vistrer ligen kan fluktuera något, men i alla hänseenden lemnar en vacker medelsiffra, och af publiken såsom en extra utgift, hvilken ganska lätt, i synnerhet för dem, som alltid äta ute, kan uppgå till omkring 100 rdr om året, och som de måste underkasta sig, för att icke få de sämsta matbitarna och den sämsta uppassringen. Men utom det, att det för mången är en ganska kärnbar uppoffring att på detta sätt öfvertaga källarmästares och kafvärdars förpligtelser emot deras biträden — hvilkas aflönande, vid den stegring i priserna bk källare och kaf6er, som på senasto åren egt rum och som publiken viiligt nöjt sig med, icke borde vara en halsbrytande affär för rätte vederbörande — finnes det äfven en annan och må hända långt vigtigare orsak. hvarför drickspengars gifvande bör, ifrån ätt såsom nu vara så godt som regel, kterföras till dess ursprungliga karakter att utgöra en tillfällig belöning för något uträttadt extra arbete. Men såsom sådant kan väl näppeligen anses de aflönade uppassarneg skyldighet att höfligt och ordentligt tilihandagå den publik, till hvars tjenst de äro anstälda. Det må gerna vara möjligt, till och med sapnolikt, att en del af uppassarne använda sina rätt ansenliga dagsinkomster på ett förnuftigt och riktigt sätt, t. ex. såsom understöd åt fattiga föräldrar eller ock iform af sparbanksinsättningar, men å andra sidan är det ganska visst, att största delen icke gör det, utan använder dem till nöjen (icke alltid af mest förädlande slag) och i sällskap, hvilka i det ungdomliga och oerfarna sinnet inplanta njutningslusta. Och huru ter sig då en sådan ynglings framtid? När man ser den mängd af uppassare, som förekommer ä våra serveringsställen, är lätt att inse, att för endast en bråkdel af dem kan finnas utsigt till att, hvad man kallar, blifva sin egen. Men de öfriga, som genom värt drickspenningsgifvande blifvit förledda till och vana vid ett kostsamt, demoraliserande lefnadssätt, hvad blifver det af dem, när de af en eller annan anledning finna sina inkomster reducerade till en rimlig siffra eller ock tvungna att söka något annat mindre Jönande arbete? Är det antagligt att de alla skola ega styrka nog att ufvergifva inrotade vanor? Och, om icke, hvad blifver deras slutliga öde? Det kan vara en bit statistik, lika god som någon annan. Som sagdt, icke allenast ur den synpunkten, att det är källarmästarnes skyldighet att sjelfva löna sina uppassare och befria kunderna från en obehörig, för mången rätt kännbar-beskattning, utan äfven ur moralisk, är den nu inrotade ovanan, att i tid och otid gitva drickspenningar, förkastlig. Och den är icke svår att hämma, om det ock icke lyckas att alldeles borttaga den. Men detta sker icke, såsom insändaren vill, genom att bilda föreningar, som förbunde sig såväl att icke sjelfva gifva drikespenningar, som ock att hvar för sig söka öfvertala utom föreningarna stående personer attafstå från nämnda bruk — våra många föreningserfarenheter borde ätminstone lära oss det — utan korrektivet bör hvar och en söka och finna i sitt eget handlingssätt, och om detta bestämmes af omsorg så för egen kassa som de unga uppassarnes bästa, så skola vi snart blifva qvitt en osed, som icke längre bör blifva obeifrad.