Aftonbladet – 4 september 1874, sida 2

PI VURIAVUR UD TT DOPU För icke länge sedan hade vi nöjet förena oss med vär yrkesbroder Göteborgs Handelstidning i uttalandet af ett ogillande af nögra missbruk af förmanskap, bvilka förekommit under beväripgsöfningarna i en af våra landsorter,. Nu har samme vår yrkesbroder 8återkommit till några betraktelser i allmänhet rörande frågan om under ordnades behandling af förmän inom krigareståndet, Betraktelserna äro knutva till ett ur Augsburger Allsemeine Zeitung hemtadt, i öfversättning Btorgifret, yitrande af en tysk officer rörande ifrågavarande ämne, hvars vigt, särskildt medrg till den bane varande frågan omv förj svarsväsendes grandande, mera än hittills, på allmän värvepligt, bf Göteborgs Händelztidning med allt skäl framhålice och betonas Vi äro in dessa stycken tallkom! ligt eniga, i hufyndsak; med vär Göteborg: ake yrkesbroder. Vi vilja derföre icke hel: ler inleda något ordskifte med honom i fråga om rriktigheten af den blinda lydnadens teoris, rörande hvilken vi möjligen hysa en uppfattning, i någon -isån skiljaktig från hans. Deremot finna vi oss icke kunna lemna oanmärkta ett par i samman. hang med förevarande ämne ät Handelstid. ningen framkastsde ssticr; deriviähee syn. nerligen betämnkliga. Ffter pågra betrak: telser rörande den inskränkning i dån enskildes frihet, som må påkallas och rättfärdigas af omsorsen om fet ellmännas väl, tillämpar G. FH.-T,.sina uppställda grondsatser på frågan om den allmänna växpepligten. Här, söger tidningen, ur det allmännag kraft fosterlandets föravar. Det medgitves, att för detta ändamål den vapenföre manver må tfagligen tillförbindas att; iTarans, stund, inställa sig under faran, äfvensom! att han må kunna tilltörbindas att under: kasta sig der nödiga öfringen för att kunna verksamt handla söom fosterlandsförsvarare, Vid dessa medgitvknden fogar G. H. T. med mycket eftertryck förbehållet: men icke ett grand derutöfrer. Och förbehållet .utvesklas och motiveras närmere sk lunda: S Innebär tvånget äfven pligt att deltag: i krig, som icke otvetydigt afser utöslutande landeis, försvar, oller inlägges I den tvungna vapenöfningen något, som ej är avilkorliet nödvändigt, eller underkastas maanen derunder misshandel af ett eler apnat slag, så äro hans rätt och frihet för nära trädda. och staten har satt våldet i rättens ställe. I Handelatidnivgen antager, att man skall fö svårt att jäfva riktighoten af dessa förutsättningar, och det skola vi heller icke för det närvarande inlåta oss på, ehuru vi til låta oms påpeka, att det använda ordet otvetydigtväl kan antes vitua dorön, atti tidningen vid uppställandet af förntsättningar, som alsetts att varda klara och oomtvistliga, blandat in ufgot, som lätt. kani vara tvetydigt, eller. om man så vill, tvifvelaktigt och svårt att med visshet afgöra. Det kunde ock vara mycket frestande att till skärskådande npptaga här antydda förutsättning, såsom allmän sats betraktad, och vi troicke, att det skulle vara så synnerligen svårtattådagalägga, attder kan innebära on yttring af den mest krassa egolsm och skulle innefatta, i sin, tillämpning på för hållandet emellan staterna och folken, lika väl som om den öfverflyttader på förhölIsndera. enskilde emellan; ett upphäfvande. af alla moraliska förpligtelser att göra ulgot för att stälja väld och orätt i något annat fall, ändå vi alldelev omedeibart och otvetydigt hotas dera? sjelfva, Att satsens upphöjarde till allmän inaternationel lag och rättsgrundsats innebär en dödsdom för sådana små stater, som i och för möjligheten att kamna värna sitt oberoende mäste i någon mån trygga sig vid hoppet om bistånd af andra makter, är för öfrigt en omständighet, som G, H. T. synes alldeles ha förbisett. . Väl veta vi, att sådant bi stånd i de allra flesta fall icke lemunas,! utan för sä vidt som den aller de, af hvilka: hjelp kan plräknas och lemnaw, finner skdant förenligt med eller påkolladt af sing intressen. Om t. ex. Sverige hotsdes med anfall från och inkräktnicg af Ryssland, och om Vi finge hjelp af Tyskland, Frankrike eller. England, så lemnades den antagligen icko derför att den anfallande tillfogade! oss örätt, utan derför att dem hjelpande staten ansåge rig hotad dsrat, att bemäktigadegig ett Iand med värt läge och vära tillgångar. Ytterst vore det således neg å en sådan bundsförvandts sida tili Set försvar, han i det förutsatta fallet uppträdde; men säkert är också, att nögon det landets teoretiker mycket väl kunde upptälla det påstäendet, att kriget Icke olvetydigt afsåg uteslutande landets försvar, och att följaktligen, efter G. H, T:s bevigföring, landets regering trädde deras rätt och frihet för nära, hvilka befalldes att i kriget deltaga. Men ehuru Handelstidningens sate skenbart blifvit uppställd med anspråk på att vara allmängiltig, förutsätta vi. dock,ratt vär yrkesbroder vid dese framställande tänkt bufyvdsakligen på vårt eget land och dess förhällanden. Under uttryckligt förbehåll, att vi icke ens med denna begränsning af satsens tillämpning obatingadt biträda densamma, vilja vi mellertid, och för atticke öppna en mera djupgående principstrid, antaga, att den så till vida. är riktig, som vårt läge och våra till fångar göra det till en temligen naturlig sak, att vår. krigsmakt till lands och vatten endast afsor det egna landets försvar. Att vi icke kunna eller börasuppträda så som eröfrare, derom äro nu mera alla tänkande menniskor ense, och atf våra krafter icke tillåta oss att uppträda sårom väktare öfver det internationella rättstillståndet, antaga vi också tör tillfället vara gifvet.Så till vids blifna ense med Handelstidningen i afseende 6 desa otvan anförda förutsättningar, gå vi na till omförmälande af ett par i vär tarke betänkliga slutsatser, som tidningen ur dem dragit. Den första är, attivärnepligtslagen skall vara tydligt uttaladt, att värnepligten enåast gäller landets försvar, hvilket ej blott, säger G. H. T,, innebär rättsgrundsatsens fastställande i lagen, utan ock politisk borgen för, att dei landet icke ämnar. oroa pågot annat. Daz andra slutsatsen är, att tiden för de värnepligtiges öfning skall ingskränkas till hvad; ändamölet — landets försvar — kräfver, och. att sättet för öfningaraa rättas derefter. Hvad innebär nu detta? Skall ett dylikt uttalande i värnepligtslagen utgöra blott och bart ett proklame: rande. i allmänna ordalag. af en ormmndaats ?