Aftonbladet – 2 september 1874, sida 3

i Jag kände mig öfvertygad om att er Jtans 0) skulle gilla en bretvexling, som hon fl visste af Blef vi kanske ond på mig? frågade Winitred, balft rädd öfver Camerons allvazsamma min och röst. Ond! Nej, visst icke, Jag var sö olycklig — jag tyckta allt ver FÅ svÄri att utbörda här, tilade hon förklarande, så act hg kuade icke afhölla mig från att skrifva. sg tänkte, att kanske ni skule kuzna hjelpa mig. Han svarade ingenting härpå, men hans nästa ord var en befallning: Tag af hatten, så fär jag so på er. Hon gjorde som ban bjöd, läv sin batt falla p3 golfvet och stod framför läkaren med gadslagna blickar. De långa, mörka ögonbären kastade en stark skugga på de färglösa kinderna; hon var tvifvelsnusan magrare och om möjligt änn blekare, än då han seduast skg henne. Under ögonem lågo diupa tkuggor och krivg munnen förmärktes en nervös darrving, gom talade om aianeta oro. Doktor Cameron betraktade henne nägra sekunder forskande med hop: dragna ögonbryn; men hvad hån tänkte, dermed teg han och anmärkte blott, att ham raktads sig hafya hindrat henne från att göra en promenad, Åh nej, svarade Winifred hastigs, jag stannar wycket hellre inne. Jag kan icke lida att gå ut; här är alltid eå kallt och tuktigt. I detta rom är det ätminstr,ne fallet, men jag vet bvar om god brasa, är tillfinnapdes. (Forts