Aftonbladet – 1 september 1874, sida 3

heten af den kära, gamla kyrkan, och vid bryset af den mörka skogeejön, som, rörd af höstvinden, skulle sjunga hennes graf. sång. Svaga, ogudaktiga längtan! Lyste icke Guds kärlek lika klar öfver Londons kyrkogårdar som öfver Skotlands? Bom hennes lif hade varit, så blef äfven henres död, lugn, stilla och tyst, James kände hexnes hufvud hvila tyngre mot hans bröst; han säg bander, som legat omkring Tips hals, sakta slönpa sitt tag och halka aed. Han visste att nu var han åter allena. Lucy blef begrafven i Kensol Green och på grafven restes en snöhvit marmorsten med en inskrift, som blott tillkännagaf hennes namn och ålder, Nedanför lästes en kort inskription: Nu är allt väl. Ja, det var väl; ty det finnes saktmodiga andar på jorden, som denna verlden icke är värdig att ega. Som doktor Cameron alltid var svartklädd, var det breda krusfloret på hatten det enda synbara, yttre tecken af hans sorg, ock hvad som rör det inre, hvad som ej Syndb, har en främmande ingenting att göra med. NIONDE KAPITLET. Doktor Cameron satt sålunda vid sin skymningsbrasa. Bredvid sig hade han ett bord fullt af böcker, vid hans fötter låg gamle Tip, mera grå, ruggig och vresig, minäåre behaglig än någonsin, med nosen på sin herres fot. Sof gjorde han ej, ty allt emellanåt vred han på ett af sina raggiga öron, måhända för fettam från kaminen, och med ett djupt andetag a. välbefinnande öppnade han än det venstra ögat i bölften för att se på elden, än det högra, som der det täta, öfverbängande håret uppsökte