Aftonbladet – 1 september 1874, sida 2

med komiterades förslag, enligt en riksdagstalares uttryck, företedde på samma gång ett minskadt omfång och ett sundare innehåll (tio korta paragrafer i stället för komiterades två och tjugu), men icke dess mindre inom riksdagen till en början mottogs med en öfvervägande obenägenhet, som understöddes af opinionsyttringar från sparbanksvänner i åtskilliga orter. Ej ens med de af lagutskottet förordade jemnkningar lyckades förslaget vinna riksdagens bifall, utan segrade den hos en be: tydlig del af Andra kammaren rådande, af mera enstaka röster i Första kammaren uttalade motviljan mot all lagstiftning, mot hvarje ingripande från statens sida i denna angelägenhet. Det påstods från detta håll, att den föreslagna åtgärden vore hvarken nödig eller nyttig, att allt hittills gått bra, att man icke alls hört talas om några missbruk i sparbankernas förvaltning. På grund af den obemärkthet, hvari sparbankerna under största delen af sin tillvaro arbetat, kunde sådana försäkringar i fullkomligt god tro afgifvas; och först dessa bestämda påståenden, att sparbankernas skötsel undantagslöst varit från vank och lyte fri, återkallade till slut i minnet vissa, till en del på sin tid ryktbara exempel på motsatsen. Förslagets öde blef att rent afslås i Andra kammaren, der flertalet hyste mycken fruktan för obehörigt förmynderskap, samt af Första kammaren till utskottet återförvisas. Det kan näppeligen betviflas att, såsom Handelstidningen anmärkt, den nyligen i Göteborg timade upptäckten af försnillningar, som pågått i lång tid, skall väcka till lif den 1871 förfallna lagstiftningsfrågan. Denna händelse bör nemligen bringa mer än en af dem, som för några är sedan skydde allt reglementerande, emedan erfarenheten antogs ej hafva ådagalagt dess behöflighet, att eftersinna, huruvida denna, för öfrigt något tvifvelaktiga erfarenhet äfvenledes är fullt lugnande för all framtid. Och samma händelse bör förmå dem, som litat på det fullkomligt okontrollerade enskilda nitet, att taga i öfvervägande, om ej en stor mängd af dem, till hvilkas bästa sparbankerna hufvudsakligen äro inrättade, skoja låta sig skrämmas tillbaka af de, om än öfverdrifna farhågor, hvilka tvifvelsutan frammanas af ena dylik tilldragelse. Måhända hafva ock under de allra senaste åren andra skäl tillkommit, hvarför sparbanksdåelegares rätt och intresse böra bättre tryggas genom lagens skydd, än hit tills. Vi känna ej med visshet, om man i ett till vär kunskap kommet fall verkligen gått från ord till handling, men detta fall — frågan om att våga en sparbanks tillgångar i en cj allt för lofvande jernvägsanläggning — är i sin mån egnadt att också fästa uppmärksamheten på behofvet af ett säkrare rättsligt skydd för insättare, än antagandet att allt säsom hittills skall gå förträffligt. Om det sälunda kan anses för mer än sannolikt, att den för tre år sedan fallna lagstiftningsfrågan åter inom kort skall tränga sig fram, torde den önskan vara berättigad, att regeringen ej af den utgång, som vederfors hennes förslag i detta ämne, måtte draga den slutsats, att det ännu skulle vara för tidigt att, med iakttagande af vissa jemkningar, förnya ett försök, som redan då ej var mycket långt ifrån attröna framgång: Andra kammarens afslag beslöts med 82 röster mot 74, och Första kammarens återremiss var tydligen, om än icke fullkomligt enhälligt, en opinionsyttring till stöd för ett nytt lagförslag i detta ämne vid en snart kommande riksdag. Att utsigterna för en snar lösnirg af frågan äro vida gynnsammare, om regeringen tager det initiativ, som eljest svårligen lärer uteblifva från riksdagens sida, tarfvar ej någon bevisning. Vid ett sålunda förnyadt försök skall det för öfrigt säkerligen visa sig, att det väsentligaste arbetet redan är undangjordt, och att den möda, som nedlagts 8 detta ärende, ingalunda är förspild. Granskar man närmare den 1871 i båda kamrarne förda öfverläggningen, kan man ej undgål det intrycket, att den resultatlöshet, hvarmed man då måste nöja sig, mindre var en följd af åsigternas absoluta oförenlighet, än af de för riksdagsärendenas behandling gällande former. Det är nemligen anmärkningsvärdt, att motsatsen öfver hufvud taget ej var särdeles skarp mellan dem, som till skydd för insättarnes rätt yrkade i vissa delar mera bindande föreskrifter, än förslaget innebar, och dem, som dels af det nya statsförmynderskapet fruktade förlamande band å det enskilåa nit, hvilket framkallat sparbankerna, dels ansågo redan bestående inrättningar för nära trädda och skiljaktiga lokala förhållanden för litet beaktade i det då föreliggande förslaget. Moningsskiljaktigheten i dessa hänseenden torde ej vara allt för svår att utjemna genom ett lagförslag, hvilket inom de, i en för hela riket gällande lag, uppdragna allmänna gränserna lemnar nödigt utrymme så väl för skiljaktigheter, som ega en historisk eller lokal grund, som för närmare ingripande åtgärder och bestämmelser från kommunalmyndigheternas, särskildt landstingens, sida. Vid den eldsvåda, som natten till söndagen inträffade härstädes, hade man tillfälle änyo iakttaga några missförhällanden, gom mu SHS AKA. Ar nm MM MM