Aftonbladet – 29 augusti 1874, sida 3

he — reta etent uppsattegs, och ver 1 e, m, Konungens till i deg tilitinktla middagsbjudning för kongressens ledamöter har, i anledning af drottoivgens tillfälliga opaselighet, blifvis uppskjuten. Enligt telegrafiskt meddelande är ankomsten af änuu en representant, chefen för staden Bremens statistiska byrf, att förvänta. et upplöstes kl. något öt. LITTERATUR-TIDNING. Innehåll: Victor Hugo, 1793. Skildring af Vendåe-kriget, öfvers. at Axel Krook. — Fra videnskapens verden. Almenfattelige småskrifter af danske och norske videnskaps mend. — Vilh. Möller, Flyvende blade for literatur, Kanst og Samfundspörgsmål. — Litteratur och konstnotiser. 1793. Skildring ur Vendege-krigst af Victor Hugo. Öfversättning från franskan af Axel Erook. (Stockholm 1874. Albert Bonniers förlag.) I. Vi meddelade för kort tid sedan en ypperlig kritisk studis af Saint Ren6 Taillandier öfver ofvannämnda arbete, Den store kritikern framhöll uti sin afhandling skonings löst de talrika fel, hvilka vidlåda denna Victor Hugos genaste produktion; men sjelfva om dömets stränghet visade, att Taiilandier mätte författaren med en helt annan mättstock än den, som brukar användas på den vanliga horden af romanförfattare, till hvilken också Hugo, trots allt sitt febuseri, sina orimligheter och sin affektation, förhäller sig som en jätte till dvärgar. Ännu förekomma i Hugos romaner episoder af en sådan skönhet och en så gripande verkan, att blott en bråkdel af dem skulle vara tillräcklig att rädda dussintals tyska och engelska romanfabrikat från den eviga glömska, till hvilken de efter ett ytterst efemert och obemärkt lif äro oföränderligen dömda. Äfven diktionen, som tyvärr hos skalden på senare . tiden blifvit på ett betänkligt sätt förskrufvad och onaturlig, flammar stundom upp i sin forna mäktigt g-ipande kraft och poetiska bildrikedom. Ännu eger Huge, då han blir sig sjelf, en oemotständlig makt att röra och värma sina läsare, ännu antaga icke sällan hans kärlek och sympati för de lidande och lottlösa ett sanut monskligt uttryck, som banar sig väg till hjertat. Kort sagdt, Hugo är ännu, fastän han icke läagre står på samma höjd som förr, en författare, hvars skapelser äro af ett stort intresse och sålunda äro väl förtjenta att öfverflyttas till värt språk. Men skaldens storhet ännu di hans stjerna börjar blekna och betyåelsen af hans arbeten ännu då ett besynnerligt maner och andra brister på ett sorgligt sätt fördunkla deras törtjenster göra det till en literär hederspligt, att öfversättningen blir af en sådan beskaffenhet, att man erhåller ett verkligt begrepp om Hugo red hans förtjanster och fel och icke blott en vrångbild, som ofta måste leda till den föreställningen, att skal den stundom icke vetat hvad han sagt. Då det är tillbörligt, ati hvar och en får sitt, och att icke sen stor författare skall skyl: dra för fel och orialighster, hvilka blott och bart bero derpå, att hans arbete fallit i händerna på en sitt uppdrag icka vuxen person, skola vi här företaga en något närmare granskniog af den öfversättning af Quatrevingt treize, hviiken hr Axel Krook försökt verkställa. Skulle vi derjsmte vinna let lika vigiiga resultatet, att arbeten af sådana mästare son Huyga för framtiden komme att anfört.os ät kunniga och med öfversättningskonsten förtrogna parsoner; bade vi derigenom beredt vår litsratur en förde!, hvilken i rikligt måti skull ersätta oss för det ohehag, hvarmed en granskning af detta slag är iörköjppad, : Sid. 6 omtalar Hugo skogen La Sandraie och nämner att Mon:queton, den grymme halte, kommit från ces epaisseurs funestes, vilke; uttolkas fill 2dessa dystra tiakters, stället för till denna hemska veh täta skog. Öfversättaren känner tyåligen icke ill det allmänt bekanta uttrycket dans Uepgisseur du bois, som betyder i tiocka sko ren, I sin skildring pi nämnda skog sä ser vidare skalden, att solstrålar här och der trängde igenom (br Krook; genomborrade) 05 töncores Vertes, som, sid. 7, öfvereättes ned dessa gröna bladverk. Här och der itfyller öfversättaren skaldens tavkar, går om t. ex, sid. 7, der det säges att, en afdel ling soldater ryckte fram i djup tystnade, under det originalet blott kar en silence; På samma sida säger öfversättaren att man skogen påträffade :pår efter läger-platser, skhögar o. v. Hugo har dock icke ttrat något så dumt gom att men kan påräffa spär af platser ; han har helt enkelt agt traces de campements — spår af läger. Iuru originalets places brålges kunnat förandlas till öfversättningens saskhögar, är n af dessa öfversättningskonstens mysteier, mot hvilka förståndet förgafves spjerar, Stuadom utspiäcer öfvors, till den rad Hugos uttryck, att hela kraften och arakteren af skaldens stil gå förlorade, åsom till exempel å ofta nämnda sid 7, er det säges, att den misstänkta ödslighet, om rådde i skogens, skärpte vaksamheten os den trupp republikanska soldater, som i enomtågade den, hvarefter akalden utbriter i lakovismen: Solitude, donc defiance, vilket uttryck öfvers. har den osmaken att tergifva med frasen: Easligheten initver misstroende. Sid. 10 skildras den bretagniska bondvinnan Michelle Flechards drägt. Origie alet säger: Eile avait le gros capuchon e3 paysannes bretonnes et la couverture de gine rattachee au cou avec une ficelle, vilket i öfversättningen blir: Hon bar den tora kapuschorg, som brukas af den breagniska allmogens gvinnor och den var fä l tad (fäst!) kring halsen med ett segelgarn. Im öfvers, satt huckle i stället för kapuchong och lätit qvinnan få bebålla ylieappan, hvilken var buuden kring halsen 1ed en segelgarnssnodd (den och icke kauschengen), hade öfversättningen varit troen och korrekt. Samma sida (10) frågar! n truppen medföljande marketenterska Mihelia om hennes ena barn, som ligger vid wodrens bröst: Hur gammal är denna l letta !)? Modern förstod ej, heter det; marketerterskan upprepade: Jag frågar er! ur gammal hor(?) är? — Ah! sade modren, derton månader, Det förefaller rent at!