Aftonbladet – 29 augusti 1874, sida 2

Mahons egen förklaring, att trögheten i affärslifvet icke är en följd af politiska orsaker. Huru skulle då denna tröghet, om marskalken har rätt, kunna upphöra så snart man blott får visshet om septennatets varaktighet? Den ryvalde deputeraden för departementet Calvados, Provost de Launay, har den 19 dennes ställt följande skrifvelse till sina valmän: Mina herrar! Stående helt ensam, utan komit, utan stöd af någon lokaltidning, har jag uppträdt såsom kandidat i Calvados i det jag blott påmint om min trohet mot kejsardömet. I hafven icke låtit eder påverkas hvarken af de förnärmelser eller af det förtal, för hvilka jag varit utsatt. utan hafven gjori mig den äran att med mera än 41.000 röster göra mig till deputerad. Med liflig tacksamhet mottager jag detta nya och lyzande vitnesbörd om edert förtroende, ett förtroende, som kommer detta departement, i hvilket jag tillbragt de skönaste åren af mitt lif, att blifva ännu kärare för mig. Er öfverraskning. mina herrar, att se valstriden leda till ett otroligt förbund mellan tre partier, som genom sina grundsatser, sin historia och sina närmaste föregåenden stå skilda från bvarandra, måste ha varit stor. Men detta faktam kan förklaras på följande sätt: orsaken är den attjag, såsom ifrig anbängare af den nationala suveräniteten, har för afsigt att försvara er obestridliga rätt att vid septennatets slut sjelfve välja den regeringsform, som synes eder bäst stämma öfverens med landets intressen, hvar: emot hvart och ett af de tre partier, som på ett så förvårande sätt förut ha förenat sig mot min uppenbarligen konservativa och Mac Mahonska kandidatur, icke tyckas hafva haft någon annan tanke än att vilja påtvinga sig Frankrike utan att spörja det åt. Låtow oss icke, mina herrar, tveka att energiskt understödja den stora och sunda grundsatsen om ett vädjande till folket. Genom att, när tiden är kommen, på ett lojalt sätt använda densamma, är det som Frankrike på en fast och okränkbar grundval skall Eterupprätta den definiiiva makt, som allena är i stånd att btergifva detsamma dess förgångna blowstring. Det är, såsom den kejserlige prissen sade sistförflutna 16:s Mars: Detta är vår rätt och skall blifva vår räddning. Ännu vägra ord, mina herrar! Jag beter er, nu likssom förr, att lita på min redobogenhet att tjena alla edra såväl all männa som enskilda intresser. Genom att vända eder till mig skolen I gifva mig tillfälle att betyga eder min hjertliga tacksamhet. Vi fortsätta i dag redogörelsen för Braxelleskongressens förhandlingar jen 14 dennes. Baron Jomini tror, att man som allmän princip kan uppställa att befolkningen, då den griper till vapen för sitt land, bör betraktas som krigförande; men om msn medgifver detta, är det också nödvändigt att några stadgar antagas för att förekomma ett utro:ningskrig. Baron Lambermont ber att i sin ordning tå framställa några anmärkningar. Han tror, att man icke skall misstycka, att han talar fullkomligt uppriktigt och sanningsenligt. Presidenten har uppläst en publikation, som härrör från belgisk källa, och han har högeligen lofordat avrdan och slutsatserna i derna skrifvelse, Baron Lambermont känner personligen författaren, som intager ett framstående rum i den vetenskapliga verlden, men man skall säkert erkänna att det förefinnes en stor skilnad mellan en publicist, som framställer sina ider i en revy, och en regering, som bär ansvar för sina handlingar och misstag, och att denna olikhet icke bör lemnas ur sigte. Skriftställaren talar om den obligatoriska och allmänna krigstjensten och ordar om dess förträflighet. Herrar delegerade känna tvifvelsutan de meningsskiluader, som sysselsätta och stundom oroa det belgiska folket, och de skola vill:gt medgifva, att en landets representant bör uttrycka sig med urskiljning i en sädan fråga. Författaren oroar sig öfver dea alltför upprörda patriotismeng åtgöranden och fördömer, hvad han kallar banditväsendet; Belgiens delegeradö vill icke heller göra sig till målsman för stråtröfvareväsendet, och han förkastar öppet hvarje krigsmedel, som icke är hederligt; men, som han flere gånger sagt, utgör detta just de: ömtåligaste öfverlöggningsämnet, det som enligt hans åsigt kräfver dem största försigtighet. Tvifvelsutan är det nyttigt, att kiig icke föres utan regler; men man bör dock granska omfånget af det 8ystem, som så varmt anbefalles. Då alla nationer hafva organiserat sina krafter för ett regelbundet krig, då hvarje man är färdig att gå ut vid första kanonskottet, skall den numeriska styrkan aldrig vara på de mindre staternas sida. Det är derför isynnerhet för dem af vigt att bevara oskadad den mäktiga driffjäder, som kallas fosterlandskärlek, denna känsla som skapar hjeltar. Staterna af andra ordningen hafva i detta hänseende rättighet att vara ömtåliga och Belgiens fullmäktige fruktar icke att säga detta inför stormaktertas delegerade, viss som han är, att de skola vara de första att fatta och respektera hans tanke. Enligt Tysklands delegerade är det en pligt för hvarje folk avt sätta sig i stånd att försvara sitt oberoende och förslaget tyckes honom motsvara detta ändamål. Belgien skall aldrig underkänna denna pligt och det tror sig hafva gifvit odisputabla bevis derför. Men hvarom är fråga i demna debatt? Det är fråga om att reglera hvad man skulle kunna kalla fyllsaden till det regelbundna försvaret, Men detta är en praktisk fråga, en organisationefråga, och den bör behandlas som sådan. För att bestämma grundvalarneförsitt permanenta försvar, har Belgien låtitanställa en följd af undersökningar, har rådfrågat alla specialister. alla förmågor, som kunde bidraga att sprida ljus i denna sak, och fleye ministerer hafva egnat sig bt denna uppgift, som au är fullbordad till sing grunddrag, Det tror sig ega rätt att fordra, att man gifver det tid att förfara med samma noggrannhet gent emot hvad som ännu äterst r alt göra, eller med andra ord: hu:uvida och på hvad sätt förslagets stadgar skola kunna koordonneras med dess försvarssystem, Belgiens delegerade är öfTeyRndy alt detta förslag icke skall förkastas, Det ligger i sjelfva s att diskyass SES Bj RR A sakens natur