Aftonbladet – 27 augusti 1874, sida 3

rad af Gud, liksom Aron och Pauinus. Jem förande sig med det engelska Ppresterskapet i allmänhet, af hvilket mång, visserligen såsom skrifvare, handtverkare och jordbrukare skulle kunna reda sig rätt bra, men som alltför illa passa för sitt heliga embete, greps han af en brinnande längtan att få visa en förderfvad verld hvad som kunde uträttas af en nitisk, vältalig predikant. Och nu, sedan han ernått denna möjlighet redan för sex månader sedan, huru högt hade han hunnit på vägen till ryktbarhetens tempel? O, våra unogdorssgdrömmar! Cyril hade sälunda lefvat i den ensaldiga förhoppningen, att han blott behöfde erhålla en plats i London för att vinna ryktbarhet. Låtom oss nu följa honom, der han stiger öfver den våta, smutsiga gatan på vägen till sitt hem efter ett strängt dagaarbete. Hem, sade jag! Nå, än sedan? Äro icke dessa dystra, nedrökta hua vid de krokiga, mörka gatorna många tusendes hem, och hvarför då ieke äfven hans? Kanske är ået tröttaet efter dagens arbete, som gör bars fordom spänstiga steg så tunga, som ger ett sådant uttryck af nedslagenhet ät det vackra, men något affallna ansigtet. Vi Zunna ej heller hindra oss frba att märka, medan han under sin våta paraply med förtviflans resignation väntar att den kippskodda pigan skall öppna Porten, att rocken förlorat något af sin första, fina glans och antagit en viss, sorglig blankhet, vitnande om trägen slitning. Hårets och polissongernas längd, liksom s jortkragens brist på styfhet, talar äfven om likgiltighet för honom sjelf och om on nedslagen sinnerstämning. ff Warte