Aftonbladet – 26 augusti 1874, sida 3

Ni väntar någon, gade han slutligen. Jag är så rädd, ljöd med hviskande röst det tvetydiga svaret. För hvad ? Hon drog ett djupt andetag och kastade ännu en blick åt dörren, innan honsvarade, För tant Deborah. Hon säger att jag måste se pappa ännu en gång innan locket lägges på kistan ; jag måste det, ty hon säger att det är elakt och bhjertlöst af mig att peka. Tycker pi att det är elakt och hjertlöst ? Men hvarför skall denna tanke skrämma er så? Hvarför? Derför att det var sårysligt, 0, eå rysligt! Jag är säker på att jag aldrig skall kunea glömma det — nej, icke så länge jag lefver — det var så hvitt och kallt — jag har ända sedan dess ej blifvit varm. — Och vu är kisten äfven här och i sömnen känner jag det alltid hvila här, alltid här!s Hon ryste konvulsiviskt och tryckte händerna till sitt bröst, der den döde faderns hufvnd hade hvilat. Doktor Cameron kände sig både förvånad och sorgsen och svarade med djupt allvar: Er tant yttrade detta af ömhet för er, mitt barn. Hon tänkte att det skulle vara en tröst för er att ännu en gång återse det älskade ansigtet, innan det för alltid doldes för eder. Ack, nej, jag är alldeles viss om att hon ej sade det af välvilja, utan blott för att skrämma mig. Vill pi säga henne, att jag icke vågar se det mer? frågade hon och vände basiågt sina blickar till. doktorn. Han svarade ej genast; men rodnaden på Winifreds kind blef ännu djupare och han gaf det begärda Idftet, likväl tilläggande med mildt allvar, under det han slöt den lilla, bränvketa handed 4 sinsoch för ett