Aftonbladet – 25 augusti 1874, sida 2

liga lån beslötos, konfiskationer verkstäldes, domare ryktes från sina säten; dräggen af folket, missgerningsmän af alla slag, personer, öfverbevisade om de nesligaste brott, fingo armebefäl eller andra offentliga embeten, satte sig i besittning af de offentliga byggnaderna och under förevändning att organisera ett motstånd mot inkräktaren var deras enda sträfvan attkunna fortsätta dessa sociala utsväfningar ge nom att helt och hållet separera distriktet från det öfriga landet. I två månader lågo lagarne nere; den allmänna egendomen var prisgifven åt plundring. Denna följd af brott kulminerade på aftonen den 2 November genom mordförsöket mot den nye prefekten Gent och genom mordet på fredliga promenerande, som med kallt blod föröfvades af Esqiuras berusade pretorianer. Från den 4 November till den 18 Mars fick Marseille, ehuru alltid i händerna på en godtycklig styrelse, andas ut och gaf sig min af att vilja deltaga i försvaret för det gemensamma fäderneslandet. Den 18 Mars utbröt kommunen i Paris och dess vansinniga dekret och ofosterländska maningar funno ingenstädes villigare än i Marseille. Garnisonen, länge frestad genom ständiga öfvertalanden, hotade att göra gemensam sak med den upproriska staden, och generalen, som kommenderade den, såg ingen annan utväg än att draga sig tillbaka till en liten stad i närheten af Marseille. Den olycklige amiral Cosnier, prefekt i departementet, öfverrumplades den 23 Mars, då prefekturen inkräktades och han sjelf arresterades. Han kunde icke vänta något annat öde, än det gom sedermera träffade de i Paris såsom gisslan tagna personerea. I tolf dagar stod egtaden och med den departementet under ett skräckvälde och var afskuret från det öfriga Frankrike. Nu börjar en ny följd af godtyckligheter och brott, så talrika och djerfva, att ehuru de föröfvades i öppen dager, en del af dem blifvit okända för och obrännmärkta af den allmänna meningen. Pariskommunen och dess ännu kolossalare galenskaper fäste då hela verldens uppmärksamhet, så att man knappt fäste någon uppmärksamhet vid hvad som tilldrog sig så långt från hufvudstaden. Man hade för afsigt att grundlägga ett slags federativ stat i södern. Soldater af franska armen, som foro igenom staden, befriades från all lydnad för regeringen i Versailles; de inskrefvos i revolutionens led. En högsta ledande komit utfärdade lagar och verkställde dem med våld. Tricoloren ersattes med den röda flaggan och medlemmar af Pariskommunen ankommo för att crganisera motståndet mot regeringen. I denna aflägsna stad var Frankrike i sjelfva verket utsatt för den största faran. Om det upproriska Marseille kommit att segra, skulle upproret genast ha spridt sig till alla södra departementen; en revolutionär arm skulle ha blifvit organirad, i dem och södern, skiljande sig från det öfriga Frankrike, skulle ha gifvit signalen till ohjelpliga olyckor. Ingen laglig myndighet herrskade i Marseilles, och stadens kassor voro hvarje ögonblick nära att bli ett byte för terroristbanden. Det var under sådana omständigheter som några få bebjertade män oaflåtligt sträfvade att rekrytera deras led, som sökte göra terroristerna motstånd, och sådan var ställningen då general Espivent plötsligt den 4 April med sin lilla arm uppträlde i åen stad, som skräckväldet tagit i besittning. Innan något mostånd kande göras voro batterier uppställda å spetsen af Nötre Dame de Layarås, hade jägarbataljonen besatt jernvägestationen, hade örlogsfartygen landsatt matroser, som togo börsen i besittning och general Espivent, i spetsen för återstoden af sin lilla arme hade börjat belägra prefekturen, der insurgenterna gjorde det mert förtviflade motständ. Denna dag, den 4 April, så full af dystra minnen, glömmes aldrig af dem som då skådade det gräsliga skädespelet af en stad i fullt uppror, der skott smattrade vid hvarje gatuhörn och der döden, från morgonen till aftonen, skördade sina offer inom hvarje klass af samhället. — Dagen derpå var staden i oråringspartiets hand. Häktningar egde rum och domar afkunnades efteråt; men under den oreda som då herrskade i Frankrike lyckades det många af dem, som under sju månader gjort Marseilles till tummelplats för sina stämpliegar och laglösheter, att försvinna i dunklet och undgå den allmänna meningens dom. Det är-i anledning af dessa, här i korthet antydda fakta, som de häktningar nyligen blifvit gjorda, hvilka framkallat den af br Tivard till justitieministern stälda interpellationen. Underrättelserna från Spanien äro icke synnerligen tillfredsställande. Enligt en korrespondens från Madrid tiil Journal des Debats är en mivisterkris på väg att utbryta. Det af inrikesministern Sagastarepresenterade elementet, det vill alltså säga let antirepublikanska, kommer att inom reseringen förstärkas, något som visserligen icke tyckes vara på sin plats just i det ögonblick de europeiska makterna ha erkänt spanska republiken. Det är i synnerhet — skrifver korrespondenten — general Zabalas ställning inom kabinettet som är hotad, och grunden härtill lär vara hans dröjande sätt att gå till väga mot carlisterne. Detta är redan en visa öfver hela landet och då han nyligen lät carlisterne sätta sig i besittning af La Guardia utan att göra något försök att förhindra detta, yttrade sig öfverallt det starkaste missnöje mot generalen. Då han utträder ur kabinettet lär hans exempel komma att följas af två eller tre andra ministrar, som icke äro vuxna situationen, hvilken kräfver utvecklingen af den största energi. — Helt nyligen visade sig carlisterne 3 mil från La Granja, Madrids Versailles och Serra108 sommarresidens. Denna djerfhet från ipprorsmännens sida vitnar för visso om tt regeringens ställning ej är rätt säker. Dess verksamhet angripes eftertryckligt af lere tidnivgar, som trotsa de stränga Btsärder administrationen eljest brukar anända. Veckoskriften Brujula klagar bland nnat öfver den tystnad, som blifvit presen påtvingad och som förhindrar den allnänna meningen att bilda sig en klar företällning om bevekelsegrunderna till för