Aftonbladet – 25 augusti 1874, sida 2

båda enkla kropparne tillsammantagna, och att de kroppar, som så förerade sig, voro olikartade, men enkla och ej sönlerdelbara, d. v. 8. voro så kallade kemiska element. Detta begrepp em kemiskt element blef i sjelfva verket grundvalen för hela kemien och har så förblifvit till denna dag. Under användning af detta begrepp ordnade sig i system vigtiga fakta, som man väl kände, men icke kunde förklara, och utvecklade sig en vetenskap, som medförde de mest genomgripande följder. Man måste ovilkorligen tillerkänna Lavoisier äran af denna stora tanke, och det skulle icke det minsta hafva förringat hans anseende inför efterverlden, om han i sina skrifter låtit förtjensten af syrets upptäckande tillkomma sina nämde lyckliga föregångare. Så kämpa här tillfällighet och snille om segerpalmen, och den fördomsfria efterverlden gifver hvar och en den förtjenst honom tillkommer. Men tankens öfverlägserhet öfver den platta verkligheten framträder här på ett storartadt sätt. Priestley och Scheele, syrets upptäckare, förblefvo till sin död anhängare af teorien om flogiston, detta obestämda eldämne, som skulle lösgöra sig från kropparne under derag förbränning, oaktadt förbränningsprodukten i sjelfva verket var tyngre än den förbrända kroppen. Men utan kännedom om syret skulle Lavoisier icke hafva kunnat uppställa sin antiftogistiska kemi, emedan syret är den enda kropp, sem kan ingå förening med alla andra Man iakttog att vid förbränning af kol, svafvel och fosfor uppkomma sura produkter och kallade den förbränaande kroppen ett syre-frambringande ämne eller syre eller oxygen, ett namn, som han ännu bibehållit. Kännedomen om syret förde omedelbart till kännedom om de föreningar, af hvilka hafvet och den fasta jorden till ojämförligast största delen bestå. Så utvecklade sig ha stigt en vetenskap, som erbjöd lönande arbete åt hundradetals händer och hufvud. Vår uppgift kan icke vara att Bppräkna alla de skänker, denna vetenskap gifvit menskligheten, såsom qvinin, morfin, glycerin och nitroglycerin, klorsyradt kali, jod, brom, anilinfärgerna, karbolsyra, alizarin, bomullskrnt, de vällnktande eterarterna, de lättare och mera gifvande metoderna att utdraga metallerna ur malmerna, förutom otaliga andra. Särskildt vilja vi här blott omnämna tre fall, hvilka inverkat omdanande på folkens lif. Först må vinämna sodaindustrien. Tväl och glas framstäldes förr med pottaska (kali), och sedan de voro färdiga, omvandlades de till natroneller sodaföreningar. Men pottaskan fås ur askan efter förbränning af ved. Den var derför ganska dyr, aldrig förefintlig i tillräcklig mängd och ledde till skogarnes förödelse. Behofvet att erhålla soda omedelbart ur det billigaste af alla salter, koksaltet, och således ej behöfva pottaskan i fabrikationens första stadium blef kännbart. Och så uppfanns Leblancska sodaprocessen. Men denna förutsatte svafvelsyrans beredning i större skala, och i följd deraf studeraåes ock denna fabrikation vetenskapligt. Den enkla analysen visade, att i bästa fall blott 306 skålpand koncentrerad svafvelsyra kunde fås af 00 skålpund svafvel. Detta faktum var af ofantligt värde, ty, så länge man icke erhöll dessa 306 skålpund, måste arbetets gång förbättras, och så snart man uppnått dem, syntes hvarje försök att erhålla större produkt fruktlöst. I hvarje fall ville man veta huru mycket för litet man producerade. Och så var äfven här vetenskapen den ledstjerna, efter hvilken man i det praktiska lifvet styrde. Koksaltets förvandling i glaubersalt medels svafvelsyra gaf som biprodukt en ofantlig mängd saltsyra, som man, för dess skadliga verkan på skogar och fält, icke tordes låta utströmma i luften, utan måste uppsamla. Detta manade åter till saltsyrans användande, och man framstälde deraf klor, som absorberad af kalk gaf klorkalk eller blekpulver. Klorkalken var lätt att transportera i tunnor och representerade kondenseradt solsken. Tusentals tunnland mark, på hvilka man förr blekte bomullsoch linnefabrikater, blefvo i närheten af de industriidkande städerna härigenom fria att återinträda i jordbrukets tjenst. Med saltsyra utlakade man kreatursben och erhöll pä lätt sätt benlim och derjämte fosforsyrad kalk, oskattbar som gödninga medel. Med saltsyra utdrog man fattiga kopparmalmer, hvilka icke med fördel kunde utsmältas, och tillgodogjorde såmedels de sista spåren koppar. Klorsyradt kali framstäldes äfvenledes af den som biprodukt erhållna saltsyran. — Sålunda blef svafvelsyran grundvalen för den kemiska fabriks industrien, och det gifves få yrken, i hvilka icke svafvelsyran sjelf eller något af de af eller förmedels henne framstälda kemiska ämnen medverkar. Men sodan har, såsom hufvudbeståndsdel i glar och tvål, blifvit en förnödenhetsartikel, och ingen lefver en dag i samhällslifvet, utan att komma i beröring med den. Med framstegen i kemien egnade man ock en särskild uppmärksamhet åt lågan hos brinnande kroppar. Davy fann attljusoch lamplågans lysande härrörde från glödanlet af deri sväfvande kolpartiklar, hvilka slutligen förbrinna till kolsyra i lågans yttersta mantel, i en föga lysande zon. Inblåste han medels blåsröret en luft ström midt in i lågan, så upphörde hon utt lysa, ty kolet förbrann i det rikligt illströmmande syret, innan det fick tid utt komma till glödgning. Han visade au att man kunde åstadkomma lågor, i vilka syre finnes i öfverskott, och anIra lågor, hvari den brännbara kroppen