Aftonbladet – 21 augusti 1874, sida 3

lade nedanför fönstret, och drogo åter bort lika bastigt som de kommit. Winifred ryste. Jag fryser, klagade hon och såg upp i Camerons ansigte med den slöa blick, som så ofta märkes hos personer, hvilka blitvit träffade af en oväntad sorg. Han tog den döde mannens plaid, hvilken hängde öfver en stol, och svepte den med ömhet omkring henne. Ännu rysande, men utan att säga ett ord vidare, lemnade Winifred derefter rummet. Bjud till att om möjligt förmå henne att gofva, yttrade läkaren till tjenarinnan, och tillåt henne på inga vilkor återvända hit in, förrän hon har sofvit, — En högst ömtålig organism! mumlade han tankfullt för sig sjelf, under det han åter tillslöt dörrer och gick tillbaka till den döde. En enda blick var tillräcklig för att han skulle förvissa sig om att här hade döden inträffat nästan ögonblickligt — troligen en svimning, som till följd af förborgadt hjertlidande ötfvergått till död. Hvilken förfärlig hemlighet hvilar icke öfver ett dylikt, hastigt slut på vår tillvaro! En stark man går från sitt hem, trygg i känslan af sin styrka, sin uppfinningsrika hjerna, sin jernfasta vilja, sin duglighet, de outransakliga krafterna i hans kropp och själ stå under hans befäl — mäktiga verktyg att bestämma hans öde. Icke en bristfällighet i det stora maskineriet, ej ett tecken af svaghet att se! — utan ett förebud, utan ett varpande tecken, snabb som blizten, kommer döden! Hvad gagnar det honom nu, att han i stolt öfvermod utstakat sin framtid och kanske trott sig skola blifva odödlig på jorden? Sex fot jord och en minnesvård, hvarpå en främling ristat hans namn, är hvad han får, och äfven detta skal!