Aftonbladet – 21 augusti 1874, sida 3

tie ej just så mycket bryr sig om hvad doktor Hall säger — visst icke för att jag vill brista i skyldig respekt för honom, men jag vet blott att hon skall lyda er. Ni kommer ju tillbaka, sir? upprepade hon ännu en gång med synbar oro. Hade icke händelsen, ödet eller en allt styrande Försyn i denna stund fört den inställsamma irländskan i hans väg med hennes bedjande blickar och ord, skulle James Cameron hafva lemnat detta hus för att ej mera återkomma och Winifred — den bleka, gullhåriga Winifred, som blet hans förkroppsligade öde, skulle för alltid ha försvunnit från hans lif. O, om blott framtiden kunnat kasta en skugga framför honom på hans väg, huru skulle icke han rysande hafva vändt sig bort från det öde, som i nästa ögonblick hans ord så lugnt beseglade. Fåfänga reflektion, som så ofta kommer för sent med den qvalfulla tanken: Ack, om jag blott hade vetat det! Om jag förutsett det! Arma, blinda mensklighet, resultatet skulle ha blifvitalldeles enahanda. Gå således din väg fram och frukta intet, ty var viss att det oåterkalleliga väntar dig, liksom det väntade James Cameron vid trö: skeln af detta olycksbringande hus, Efter någon tvekan sade han: Hör nu på mig, min goda qvinna; om ni lofvar att lyda mina befallningar, lofvar jag att återkomma i morgon, men finner jag då, att ni i minsta afseende har bedragit mig, så kommer jag aldrig åter. Bevars, skulle jag kunna bedraga en så förnäm herre? — Jag tackarer ödmjukast, sir, hg att tta en RR matmor skall jag er mitt åre 2S a fed näska,