Aftonbladet – 19 augusti 1874, sida 3

dons invånare mycket olika oss — så bildade, så angenäma och introssanta; men ingen skall likväl älska dig högre än hvad jag — hvad hvar och en a! osa gör det. Du skall ju icke alldeles glömma oss, käre Cyril? I sin ifver att trösta barndomsvännen, hade Mary från sin stol flyttat sig ned på en pall vid hans fötter och sög bedjande upp i-hans ansigte. OmM jag någonsin skulle stiga — Du skall göra det, älskade Cyril. Nåväl då, när jag stiger i verlden5, rättade han sig med ett leende, så skall du stiga jemte mig, Mary. Det är,som du vet, ett gammalt löfte. Marys blickar sänkte sig från Cyrils ansigte och hon lade sin rodnande kind emot den hand, som hon höll i sina. En lång tystnad uppstod och båda försjönko i sina drömmar — han om ryktbarhet, hon om kärlek, Elden brann ut i spiseln, utan att de märkte det; atken föll sakta genom gallret med ett tyst prasslande ljud, tills slutligem de drömmandes båda gestalter voro insvepta i skuggor. Hollah! Här är jua nästan alldeles mörkt, elden nära utbrunnen och intet tecken till någon aftommåltid, fastän Harry och jag äro halft förfrusnpa och nästan ibjälhungrade. Både Mary och Cyril sprutto häftigt till vid första ljudet st faderns röst. Sskan är den, far, sade Oyril med ett kort skratt, satt Mary har just nu upphöjt mig på biskopsstolen, och under första utbrottet af presterlig berättigad stolthet glömde jag allt annat än kräklan och guldkorset. SÄn hustra min? -— hvar är bon ? Här är ig min, väg, härdes en blid stämma från den störa länstöfen.