Aftonbladet – 13 augusti 1874, sida 3

, AA ÄV brefvet ur fickan och i detsamma föll äfven derur de vissnade violerna, ombundna med ett hvitt band. Rodnaden på Harrys kind och hans nervösa brådska att bter upptaga blommorna uppväckte Btskilliga svart sjuka misstankar hos der upga damen; utan förskoning började hop bry den unga landtbrakaren, hvilken Yrodnade och förklarade att för horom skulle blommorna gerna få ligga der till domedag. Och såIunda kommo de döda violerna att ligga på gatan, tills en liten, smutsig, naken fot sparkade ut dem på den ej stenlagda vägen, der de försvunno i den af regnet uppblötta leran. Sålunda slatade Harry Thorntons enda roman i lifvet! Och huru hade det gått för Caroline Drugh? Låtom oss återvända till benne och se, hur hon långsamt aflägsnar sig från dörren, genom hvilken mr Winsmores välmående pevson just försvunnit, för att åter nedsjunka på en stol vid elden. Heunes första tanke, lugn och granskande, gällde Harry Thornton, hvars okonstlade, ärliga kärlek, manliga beskydd och trefiga hem, som aldrig kunds komma att gästas af brist, nu för alltid voro förlorade för henne. Alkt förloradt! sade hoc helt högt sed ott gäckande skratt, i det hon ur ficka: upp tog ett skrynkladt bref, stackars Harrys kärleksförklariog. Jajoch hvilzen förlust! Den angeaäma entormigheten at ett bylit; en kärlek och omvårdnad, som jag skulle delat med hästar, grisar och kor; det bildade umgänget meå andra landtbrukares hustrur, med tillägg kanske af -prestfamilja nedlåtande protektion; kusin Marys v.es lervisning i smörtjerningens mysterier och mitt bekof af andlig föda tillfredsstäldt, eller närdt genom lånbiblioteket, Ja, det var verkligen en förlust! (Forts.)