Aftonbladet – 13 augusti 1874, sida 3

BR Arkeologiska kongressen. Måndagens förhandlingar. Vi hafva visserligen redan i största korthet antydt hufvudföremålen för kongressens förhandlingar under sammanträdena förliden måndag; men anse oss likväl, sedan den af kongressens sekretariat utarbetade sammanfattade redogörelsen för desamma numera blifvit tillgänglig, böra återkomma till en något utförligare framställning, grundad på nämnda redogörelse. Enligt densamma förekommo vid de ifrågavarande sammanträdena följande: Herr Nilsson gjorde ett meddelande rörande programmets 3:dje och 4:de frågor: Hvilka äro de utmärkande dragen för de polerade stenverktygens tidehvarf i Sverige? Bör man hänföra fornfynden från detta tidehvarf till ett enda folk, eller kan man ådagalägga, att flere stammar samtidigt hafva bebott olika delar af Sverige? Herr Montelius förevisade rörande samma frågor en arkeologisk karta öfver Sverge. Gratvarne-från de polerade stenverktygens tidehvarf finnas -i Sverges södra landskap utmed kusterna och vattendragen. Blott ett enda undantag från denna regel finnes, nemligen den grupp, som ligger på Falköpingsslätten, en bland de bördigaste slätter i Sverige. Han särskiljer fyra slags grafvar: stendösar, gånggrifter, hällkistor och högar samt redogör för deras förekomst. Herr Rygh fullständigar dessa upplysningar hvad Norge beträffar. Man finner i nämnda land nästan samma former som i Sverige, med den åtskillnaden blott, att fornsaker af flinta äro mycket sällsynta der och bli det alltmer, ju längre man kommer mot norr. De försvinna vid 65 breddgraden och ersättas af saker af helt olika beskaffenhet, hvilka förekomma ända upp till Nordkap och visa den största utvecklingen ofvanför polcirkeln. Denna grupp af fornsaker, bestående af skiffer och renhorn, har tal. benämnt den arktiska till åtskillnad från den skandinaviska gruppen. Han anser dessa saker vara egna för lapparne, hvilka ännu vid detta århundrades början befunno sig i de polerade stenverktygens tidehvarf. Sedan herrar Bertrand och Montelius, yttrat några ord i samma ämne, tillade herr H. Hildebrand några detaljer om den på husdjur temligen rika faunan i gånggrifterna i Vestergötland och Skåne. Efter en redogörelse för stendösarnes förekomst i Europa, framkastade han frågan, om man barde tillskrifva ett enda folk eller särskilda stammar dessa forntida grafvar och trodde för sin del i det senare fallet, att, om särskilda folk sålunda kommit att få samma form på sina grafvar, var orsaken dertill: den naturliga tanken att för de döda efterhärma de lefvandes bostäder. Herr Worsaae sammanfattade de föregå ende anförandena och fann i dem en bekräftelse på den af honom redan tilliörene ut talade åsigten om den roll, som tillskrifves lapparne och finnarne vid Europas ursprungliga befolkande. I hans tanke hade dessa folk kommit genom Ryssland och Finland och i norra Skandinavien mött de europeiska folk, som kommit från söder och vester. Hr Daly meddelade härefter några upplysningar om de forntida grafvarne i Egypten, och herr von Quast om stendösarnes förekomst i Tyskland. Hr Howarth antog, att man i Kaukasien, som alla från Europa komna folk genomtågat, kunde finna värdefulla upplysningar: Hr Quatrefages fäste uppmärksamheten på de bidrag, som antropologien kunde lemna till dessa frågors lösning, och fann för sin del, att åsigten hos de vetenskapsmän, som anse Europas urbefolkning ha dragit sig mot norr, kunde förlikas med den mening, hr Worsaae uttalat. Hr Virchow yttrade sig om de upplysningar, som hr von Quast meddelat rörande förekomsten af stendösar i Tyskland. Derefter öfvergående till frågan om Europas ursprungliga racer, ansåg han kranologien ännu icke vara nog utvecklad för att kunna erbjuda tillräckligt noggranna fakta för detta studium, Hr de Quairefages, ehuru erkännande den antropologiska vetenskapens desiderata, trodde doek, att om man också ofta måste bedraga sig, borde man likväl söka karakterisera forntidens befolkningar, urskilja och igenkänna dem bland de nu varande. Om den ursprungliga formen är svår att urskilja, måste en sådan dock finnas; men i hans tanke bör den ej sökas hos de quaternära racerna, utan längre bort, i den miocera perioden. Hrr Worsaae, Virchow och Quatrefages meddelade härefter några förklaringar öfver sina anföranden.