Aftonbladet – 10 augusti 1874, sida 3

menniskans höga Blder i Sverige skulle bemtas från detsamma, om det visade sig äkta och tillförlitligt. Med anledning häraf påpekade hr H. Hildebrand, att kojan vid Södertelje eniigt professor Torells mening leder sitt ursprudvg frän nyare tider, och att fyndet är alltför tvifvelaktigt, stt man deraf skulle kunna dragsz nägra slutsatser om den paleolitiska menniskans tillvaro i Sverige. Frih, A. F. Kurck framhöll i sitt föredrag den bxigt, att Skäne otvifvelaktigt bofolkadeg först af samma stam, som haft kolonier på danska öarne, enär de till antalet rika redskapen äro alldeles desamma på begge sidor om Sundet, ehuru de äldsta formerna i vårt land förekomma icke så oblandade som i ätskilliga danska fyndorter. De omgifvande provinserva Blekinge och Hallaud hafva ej heller få flintsaker, och sådana ha ock hittats i Bohuslän. Den fortsatta ko: Ioniseringen har tydligen följt kusterna, innan den längs vattendragen spridde sig till det inre af landet och norr ut, Ytterst långsamt gick denna flyttning. Fynden i det ännu på flintredskap rika Vestergötland af redskap och tama djurs bea framstälden af talaron såsom vida yngre än den egentliga utbildade skänska stenåldern. Längre Åt norr minskas bland fornfynden allt mera flintsakerna. Rsdan i Mälareprovinserna bestå dessa redskap hufvudsakligen af hammare med hål och yxa af andra stenslag än flinta. Dessa redskap af sten förekomma i vissa trakter, der de öfriga fåfängt efter sökas, och ännu högre norr utupphöra allt mer spåren af stenkidern. Talaren omnämnde kåtskilliga fyndorter, hufvudsakligen i Skåne, hvilka alla bekräftade den angifna åsigten, att någon äldre sfskild stenålder aldrig funnits i värtlaad, men väl att många äldre former, hvilkas användande ej vore bestämdt kändt, äro att finna på kusterna i landets sydligare delar, Talaren sade sig kunna med tillfredsstälelse nämna att hr kultusministern Worsaae nyligen meddelat honom, att en rörelse under danska stenåldern vore märkbar från vester till öster, så att Kjökkenmöddingarne och kustfynden på Seland tunnits vara yngre än längre vester uti Danmark. Slutligen förklarade tal. sig ante sitt påstående om stenålderos sena framträngande mot norden bekräftadt deraf, stt i mellersta Sverige ingen bronsålder funvits, utan har i Mälaredalen stenåldern ofterträdts omedelbarligen af jernäldern. Bronskidern hanu alårig framtränga eller utbreda sig längre än till de sydligare provinserna, då jernälderas kultur eröfrade hela låndet. . Hr Worsaae omförmälde scdermera sjelt sina af frih. Kurek omnämnda iakttagelser om den äldre stenälderns uppträdande i Danmark från vester till öster, hvilken företeelse fullkomligt öfverensstämde med nämnde talares erfarenhet, att denna ålder i Sverige från söder småningom framträngt i nordlig riktning. Hr Bertrand meddelade från Frankrike Atskilliga upplysningar om en i trakten af Bagneres de Bigorre i Pyreneerna funnen håla, hvilken blifvit noggrannt undersökt, och ville talaren från de der gjorda fynden iraga åtskilliga slutsatser om klimatiska förändringar. — Dessa uppgifter framkallade anmärkningar från hr de Quatrefages, hvilken yttrade, att man ej kunde af förhållandena i bergstrakter sluta till förhållanlena på slättlandet, äfvensom han erinrade om den gamla satsen, att samma behof vid svavändandet af samma material framkallat ikartade stenverktyg på olika trakter. Hr J. Zawisza redogjorde slutligen för 0 är 1873 i Wierszchowdalen strax invid Krakau uppdagad häla, hvilken blitvit be: vämd Mammuthålan på grund af den stora mängd ben efter detta djur, som anträffats lerstädes. Hålans läge och beskaffenhet veskrefvos, hvarjemte uppräknades de djururter, af hvilka ben blifvit derstädes ansräffade. Dessa arter äro 19 till antalet, och bland dem nämna vi mammuth, grottojörn, vanlig björn, eg, hjort, ren, råbock, väst, bison, m, fl. Något spår af hunden Her af krukmakeriarbeten har icke blifvit unnet, Derjemte uppräknades verktyg af linta, trä och hjorthorn, som anträffats på olatsen. Straxt bredvid denna håla finnes ;n annan, hvilken blifvit undersökt åren 1871, 72 och 73. Hr Zawisza är af den wsigten, att första tanken på att polera stenverktyg ingifvits menniskorna genom synen af en i följd af nötning jemn yta på ett flintstycke, men att poleringen äfvenedes kan hafva uppkommit genom behofvet utt jemna flintsakerna för att införa dem i le skaft af horn eller trä, som denna tids nenniskor redan började använda, Talaren rttrade likaledes, att den lucka, som i Frankike och annorstädes synes förefinnas melan de tillslagna och de polerade stenverk.ygens tidehvarf, icke förekommer i de pol ika hålorna. Kl. 12 3 i lördags e, m. hölls ånyo samnankomst, hvilken leddes af hederspresilenten hr Worsaae, och hvarvid behandlaies frågan: Kan man urskilja några betämda vägar, hvilka bernstenshandeln i forniden följt? Talaresto!en intogs först af doktor Hamy rån Pariz, hvilken i ett af teckningar be edsagadt föredrag redogjorde för oråningajden mellan de qvarternära lagren och ynden i Seines och Sommes floddalar samt Pariserbäckenet. v Derefter erhöll doktor Stolpe ordet och höll ett utförligt föredrag om den roll, som seynetenen spelat i civilisationens historia och om de vägar, hvilka handeln med detta ämne sannolikt inelagit. I början af föredraget omtalades bernstenens geologiska utbredning hvarvid nämndes, att Samland i öatra Preussen är den på detta dyrbara ämne rikaste trakten i verlden. Ätven Jutland eger god tillgång derpå vid Nordsjökusten och har varit tillräckligt rikt att förse en stor del af detforna Europa, Bernsten finnes vidare utefter hela Nordsjökusten ända till Zuider-Zce. Produktionen idessa trakter har troligen fordom varit ännu större. På engelska kusten nppkastas bernsien endavt villfälligtvig, Den anträffas likaledes tfilfälligtvis på Jutlands östra kast och på danska öarne. , Rernstenshandelp uvnes hafva inslagit två vägar: en från