Aftonbladet – 6 augusti 1874, sida 3

) kanske kunde vara ändamålsenlig och nöt vändig mot zuluhöfdingar och halfvilda k lonister, men som måste göra ett någe främmande intryck på en mer civilisera läsarekrets. Under intrycket af dessa up lysningar uppstod nu en mycket häftig oj position mot en komi:, som i fjol hade bi dat sig här i Kristiania i ändamål att ir samla penningar för att sätta Schreuder stånd att sjelfständigt fortsätta sin mission verksamhet bland zulufolket, och i flere tic ningar öppnades en längvarig polemik mo denna komit, hvars förehafvande, menad man, endast skulle tjena till art splittr krafterna och lägga hinder i vägen för, at den brytning, som inträffat genom de: Sechreuderska saken, blir undanvröjd. Under: dessa fortsatta skrifverier kom de vu alltmer i dagen, stt striden i sjelfva ver ket gällde rögot annat och mer än Schreu döerg person och hans ställning till missions sällskapet. Man tager knappt fel, om mai säger, att denna strid nu efter det omfåns och den karakter, den har antagit, har blif vit. en rätt betydelsefull episod i etrider mellan statskyrka och frikyrka. För de allt talrikare parti, som fordrar rättighet fö kyrkan att oberoende af staten sjelf ordn: sin författning och sköta sin egea admini stration, står missionssällskapet såsom el utmärkt skola attinöfva Kirkefolket i de! önskade sjelfstyrelsen och småningom gör: det förtroget med andan i den synodalför fattnicg, som utgör detta partis egentlig: ideal. Missionssällskapet med sitt fullkom liga oberoende af staten och dennas tjenste män, med sitt utprägladt demokratiska ma joritetsvälde och sin fullständiga likställig het mellan lekmän och prester, är redan et slags frikyrka i smått, och att gå in på at göra eftergifter för det episkopalsystem hvari statskyrkan har sitt mest adeqvata ut tryck, vore rent at ett sjelfmord af säll skapet. Att missionssällskapets grundsatser och ksigter i detta särskilda fall skola vinna segern, icke blott faktiskt, utan äfven i der allmänna meningen, är garnpolikt. En annan sak är det, om mar häraf kan vara berätti gad att draga någon slutsats beträffande statskyrkomännens och frikyrkomännenz inbördes styrka i det hela taget. Reformvännernas — såsom de sjelfva kalla sig — sträfvanden kunna väl tyckas stå i bättre samklang med tidens allmänna kraf på frihet och sjelfstyrelse. Men på den andra sidan må det icke förbises, att trotx den ihär. diga verksamhet, de så väl i litteraturen som på talrika möten ba utvecklat för att göra propaganda jör sina ksigter, ha dessa dock ännu icke vunnit insteg i någon större utsträckning och alira minst funnit anslutniog der, hvarest man eljest enligt rörelsens principiella karakter skuile ha haft skälatt vänta det. Hufvudsaken härtill torde ligga i det sätt, hvarpå reformvänuverne sjelfve ha. uppträdt, och hvilket knappt utan skäl har föranledt den trov, aw den frihet, de fordra för sig sjeliva, ingalunda af dem i lika grad skall medgifvas åt andra, utan att ofördragsamhet, förkättriugsbegär och brist på akining för den verkliga trosfriheten torde komma ait göra sig full komligt lika mycket gällanåo i en synodal, sjelfstyrande frikyrka som i statskyrkan. Sä länge denna fruktan icke är undanröjd, och framför allt så lärge det icke ännu har visat sig, att arbetet för den frikyrkliga prdvingen är inspireradt af en klar öfvertygelse om dennas gagnelighet i och för sig. och icke af förkärlek för vissa teologiska eller dogmatiska särskilda meningar, så länge altså frikyrkeon icke uppstäilas såsom et! mål i stället för sisom ett medel, är hela agitationess utsigt att leda till ett resultat föga ljus. Men detta kan icke förhindra, Att striden äfven för framtiden skall föras med ika stor ifver som förut, och att de enstaka episoder, i hvilka motsatsförbållandet framträder, få sitt intresse för dena utanför stå ende åskådaren, i