Aftonbladet – 6 augusti 1874, sida 3

slutligen urladdade sig i en åska, so Ikanske till någon del rensade -lInftej nen likväl också allvarsamt skakade p I mångas förhoppningar och många illusione) Att här berätta stridens hela genesis oc I utveckling skulle föra för långt. Hufvud I dragen äro betecknande nog. På ena sida såsom missionens omedelbare ledare och r Ipresentant en utmärkt hegåfvad man, so: dessutom måste vara fullt medveten, att de var honom och ensamt honom man hade a! tacka för, att icke hela missionsverksamht ten redan i början, då han stod allena i de främmande landet och hade fört lif och lyck med såzom insats i arbetet, blef öfvergifvet På andra sidan hemma i Norge en förening som redan i sin starkt demokratiska orga nisation och sitt fullkomliga oberoende za statskyrkan hade visat, att hon icke va sinnad att låta leda sig af annat än hvar hennes egen majoritet för tillfället ansåt rätt, oafsedt om detta komme att aldrig a? starkt törna ihop med allt hvad auktorite nämnas kunde, Nu, då brytningen omside: har skett och man på ömse sidor oförbe hållsamt har redogjort för de i kratal fort satta tvisterna mellan missionens ledare : Zululandet och missionens ekonomiska för valtare i Norge, är det tydligt nog, att de, som varit närmare invigde i det hela, redan för längesedan måste ha insett, att en brytning var oundgänglig. Åtminstone blef det san nolikt frän det ögonblick Schreuder år 1867 under ett besök bär i Norge med missions sällskapets samtycke lät viga sig till bigkop och derigenom fick häfd på ett slags supre. mati så väl öfver missionssällskapet som särskildt öfver de prester, som dittills på missionsområdet hade stått såsom hans sido orånade, åtminstone i yttre och rättsligt afseende, men från detta ögonblick voro hans underordnade. Det dröjde icke heller länge, förr än missionssällskapet förstod, i hvilken oöfverensstämmelse med sig sjelf, hela sin organisation och tendens det hade råkat genom att samtycka till, att der uts i det främmande landet en klerikal hierarki bildades. Sällskapet gjorde hvad det förmådde för att såsom förut så äfven för framtiden behålla hvad man med ett något valgärt uttryck kallar: Bugteu og begge Enaderne, hvarför det isynnerhet lade mycken vigt på bibehållandet efter gammalt bruk af de vanliga pastoralkonferenserna, hvilka Schreuder på sin sida betraktade nära nog såsom ett intrång i hans rättigheter, ehuru alltsammans mer tyckes ha vändt sig omkring den formella frågan, buruvida en aädan delibererande och rådgifvande församling af missionens prester i och för sig var berättigad, än om verkliga meningeskiljaktigheter i sak i afseende på mivsionens verkpingssätt. Skriftvexlingen mellan biskop Schreuder och missionssällskapets styrelse i Norge blef emellertid skarpare och skar pare, och ehuru man i det längsta sökte dölja savnolikbeten af en förestående bryt ving, gick det deck slutligen så längt, att den icke längre kunde förtigas. Biskopen slutade med att framställa vissa anspråk beträffande vidden af sin makt, hvilka han gjorde till vilkor för sin fortsatta verksamhet i missionssällskapets tjenst. Sakeu blef nu föredragen fören sommaren 1873 i Drawmen hällen generalförsamlisg, som med tem ligen stark majoritet förklarade sig icke kun aa gå in på biskopens anspråk, hvarför den mottog hans afsägelse af den plats, han dittila hade beklädt i sällskapets tjenst. Sam tidigt härmed beslöt gereralförsamlingen, att ifven för framtiden skulle till biskop Scbreuler utbetalas ett årligt belopp af 1000 spd., likasom det beviljadez honom rättighet att begagna den missions-station, som han ditills hade bebott. För mången kom detta resultat oväntadt. Handlingarna i saken hade ännu icke blit vit tillgängliga för allmänheten, och generaiförsamlingens debatt angående den Schreuderska frågan hade blifvit hällen för slatna dörrar, så att den stora allmänheten blott genom rykten och meddelanden i andra hand fick veta något om krisens verkiga orsak och beskaffenhet. Underrättelsen om den inträffade brytningen kunde således cke annat än i första ögonblicket väcka en behaglig och i det hela för missionsgäll skapet knappt fördelaktig uppmärksamhet. Man hade på visst sätt blifvit van att idenificera omvändelseverket i Zulu med Sehreulers person, man mindes, huru det var han, som icke blott här i Norge först hade väckt ntresset för en sålan missionsverksamhet. tan också derute bland hedningarna hade öjt väg för henne och med outtröttlig energi ortsatt henne i en lång följd af år. Det korta besök, han vid sin vigning till bi kop år 1867 hads gjort i Norge, hade i ridsträckta kretsar efterlemnat ett starkt ntryck at hans väldiga, begåfvade och en usiastiska personlighet, och till allt detta kom ytterligare, att kortinnan den slutliga kri en bröt ut, underrättelser just hade ingått, tt hela den norska missionen i Zululandet ill följd af ett regentombyte hade varit svära att bli tillivtetgjord, och att det endast var Schrenders bestämda bälluing och stora nseende bland infödingarne, som bade rädat dess bestånd, Småningom började likväl en något förindrad äsigt göra sig gällande, Man erfar, tt BSehreuder hade afslagit att mottaga nissionssällskapets liberala erbjudande om tt fortfarande penningunderstöd. hvaremot an icke blott hade gjort anspråk på attfå ehålla sin hittills varande station, utan till ch med fordrat att få till sitt förfogande å många af de öfriga norska missiongsta: ionerna i Zululandet, som han sjelf kunde nse nödvändigt, ja hads framställt detta nspråk icke såsom en bön, utan såsom nå ot, som med rätta tillkom hondm. Samti igt börjades ett offentliggörande af hanågarna i saken, och till sin öfverraskning . j