Aftonbladet – 5 augusti 1874, sida 3

föll. Vid sina fötter hade Cyril floden, spegelblank och utan en skugga, utom då en lätt sky rörde sig,likt en qvinnas hvita hand, öfver dess barm, vyssjade den till ännu djupare ro och kter försvann som den kommit. På den ena sidan om floden sträckte sig bördiga ängar i sakta sluttning ända ned till den höga säfven, medan på andra sidan skogen höjde sig mörk, i terrassformiga: afsatser. Detta var Cyril Thorntons älsklingsplats. Här kunde han tillbringa hela timmar i sälla drömmar, här uttalade ban sin själs värma i utbrett af lägande vältalighet. Ibland, då floden, uppsvälld af höstregnet, bröt öfver sina brädhar och rullade sina böljor med vild kraft, var det för honom en fröjd att liksom Demosthenes, låta sin röst ljuda högre än både vågen och stormen, hvilken klagande i säfven eller tjutande som de osaligas andar, drog fram genom den dunkla Altonskogen. Men denva afton hade naturen anslagit en helt annan sträng i hans själ och der fonnit genklang. Nu talade den om en kärlek, ren hög och oändlig. Sjelfva lufven syntes vibrera,liksom svarade den på en mäktig stämma, Jemte den djupa längtan efter det aflägsna, det oupphinneliga ilade äfven tanken framåt — uppåt — och upplöstes i någon ny dröm — ej endast af jorden, ej heller endast af bimmelen, men en tjusande förening af dem båda. Höj der, skogar och flod försvunno, som genom trolleri. Cyril stod på predikstolen, högt öfver den under djup tystnad lyssnande mängden, — den unge, hänförde, beundrade predikanten, hvars kraftiga ord bjödo uppmärksamhet. Inga nickande hufvuden, så dana han söndag efter söndag sett dem i Altons kyrka, nej, — hycklaren, smädaren, tvidaren, — alla skulle lyssna och hänförda