Aftonbladet – 3 augusti 1874, sida 3

som låge allt svept i en underlig mystisk slöja. Se! då springer upp en raket, blixtrar fram ett bländande rödt skimmer, söm sprider sig vidt i den dimmiga luften, och strålande i bengalisk belysning ligger framför den tjusta blicken en villa, inbäddad mellan träden. Och detta var som en signal. Bor: ta är mörkret. Nu korsa hvarandra raketernas eldlinier, röda, blå och gröna eldar flamma öfvergjutande allt med sitt brokiga sken, och vattnet skimrar likt hafvet i fosforglans, under det masterna kasta sina spöklika mörka skuggor på den tunga himmeln. Etter några sekunder är allt förbi, är allt mörkt, men ej länge, Etter några minuter upprepas åter samma praktfulla färgspel och mot slutet af resan finnas knappt några intervaller, något mörker. TIlluminationer, sådana att de kunde tjena som illustrationer till Tusen och en natt, möta då blicken hvart den vändes stränderna utefter, och man har svårt för att tro att ett vackrare skådespel verkligen kan erbjudas, än en färd, sådan som den svenska segelseällskapet i går gjorde från sin kappsegling å Kanholmsfjärden.