Aftonbladet – 3 augusti 1874, sida 2

a Rekndd Franska nationalförsamlingen har, såsom våra läsare veta, beslutit att ajournera sig från den 8 dennes till den 30 November. Regeringens önskan, att församlingen blott skulle taga sig korta ferier, har sålunda blifvit uppfylld, och om några månader kommer derför det ofruktbara kriget om författningsförslagen att åter börja, Det är högra centern, som bestämt utgången af denna och de andra voteringarna på senare tiden i nationalförsamlingen. Detta parti, hvilket till största delen utgöres af orleanister, gjorde under någon tid min af att sluta sig till venstra centern och att rösta för Casimir Påöriors motion om republikens definitiva upprättande. Orsaken härtill var partiets fruktan för imperialismen, bvilken, såmtidigt med framställandet af Casimir Periers motion, vunnit valsegern i Nieyre. Som bekant kom denna seger bonapartisterne att på det djerfvaste upplyfta hufvudet och en mängd tvekande, som blott afvakta åt hvilket håll maktens vägekål skall komma att luta, började göra de vänligaste miner mot mnapoleonismen. Dertill kom att tvenne af kabinettets inflytelserikaste medlemmar, inrikesministern Fourtou och finansministern Magne, voro bonapartister, hvilket naturligtvis bidrog att i sin mån göra utsigtergea lysande för bonapartisterne och mörka för orleanisterne. Logitimiteten och fusionen hade blifvit omöjliga genom grefvens af Chambordå manifest och i valet mellan republik och kejsardöme tvekade ej orleanisterne att sluta sig till den förra. Tidningen Univers indragning ändrade emellertid ställningen. Som bekant suspenderades denna tidning derför att den ktergifvit manifestet, och från detta ögonblick svor yttersta högern Fourtou, som befallt indragningen, obeveklig hämnd. Rase riet hos partiet ökades äfven genom den energi, hvarmed Fourtou uppträdde som målsman för det definitiva konstituerandet af septennatet, hvilket för sju år skulle ha omöjliggjort alla förhoppningar om en monarkisk restauration, Yttersta högern började derför göra gemensam sak med venstern och yttersta venatern, hvilken allians tillskyndsde regeringen det ena nederlaget efter det andra, Emellertid började ropen mot bonapartisternes intriger blifva allt högljuddare och tvupgo regeringen att låta anställa en undersökning, hvilken ledde till de bekanta husvisitationerna hos åtskilliga mer framstående bonapartister. Som man lätt kan tänka sig, var det ej med gladt hjerta som Fourtou gaf sitt bifall till dessa åtgärder. Hans ställning blef omöjlig. Inom ministeren befann han sig i strid med flertalet af ministrarne, hvilka yrkade på ännu skarpare mått och steg mot bonapartisterne, och i församlingen stod han på fiendtlig fot icke blott med republikanerne, orleanisterne och legitimisterne, utan äfven med bonapartisterne, hvilka blifvit ursinniga öfver regeringens mot dem riktade kraftåtgärder. Det återstod honom endast att följa Magne, hvilken mäst afgå till följd af de misstroendevota han erhållit under debatterna och vid voteringarna om budgeten. Mac Mahon gjorde länge motstånd mot Fourtous afgång, men måste slutligen gifva vika, oaktadt han kort förut förklarat, att han icke så snart skulle byta om ministrar. Magnes och Fourtous reträtt gjorde emellertid en sådan lucka i ministeren, att det blef fråga om att helt och hållet rekonstraera den. Hertigen af Broglie tillkallades af Mac Mahon och erhöll i uppdrag att bilda ett nytt kabinett. Broglie hade dock det förståndet att afböja denna orimliga plan och tillrådde marskalken att blott besätta de båda tomma platserna. Her. tigen gaf också en vink om, att högra centern vore rätta platsen, hvarifrån de båda nya ministrarne borde hemtas. Rådet följdes. General Chabaud Latour och Mathieu Bodet, båda tillhörande högra centern och båda orleanister, utsågos till Fourtous och Magnes efterträdare. Detta steg blidkade en del af legitimisterne, hvilkas fiendtlighet i synnerhet var riktad mot Fourtou, Unions indragare och det definitiva septennatets if rigaste kämpe. Men på samma gång lugna des härigenom högra centerns farhågor för imperializmen, och partiet började nu genast antaga en ytterst betänklig uppsyn mot Casimir P6rierg motion, för hvilken den förut visat så mycken sympati. Funderingarna på monarkiens återupprättande började äter vakna till lif och republiken blef äter det fruktade röda spöket.. Det beslöts